Ibland sjunger de sånger om henne
Det var hundratre steg från trappan till cellen där hon satt, kvinnan som lärde mig att älska, kvinnan som lärde mig att dö. Hör du det, pojk? Hundratre steg. Skriv ner det!
Man måste gå över femtio stenplattor för att komma dit. De var nötta av ålder och av alla som tvingats gå över dem. Varje gång jag gick till kvinnan som jag inte kunde rädda tänkte jag på hur de skulle räknas – som en eller två eller ännu fler, beroende på hur de spruckit.
Frågan fick det att dunka i mitt huvud och krypa under huden. Jag var tvungen att vända, be tjänarna hälla upp skållhett vatten åt mig. Ja, du vet hur jag är. Jag skrubbade och skrubbade medan kvinnan jag dyrkade väntade på att jag skulle komma åter.
Jag föraktade inte smutsen, tvärtom. Stanken, råttorna, lopporna, skriken från de arma själar som rådbråkades. Inget rörde mig längre. Jag hade vant mig vid allt. Nä, det var mina tankar jag försökte skrubba bort, och min skam. Precis som om det skulle gå. I fyrtio år har jag försökt.
Esterell hette hon, kvinnan jag dyrkat i fyrtio år. Det betyder skymning på deras språk. Det sades att skogens folk magiska krafter. Men deras kvinnor skrek när de togs, precis om alla kvinnor, i alla tider. De skriker när mannen sår sin säd i den fuktiga myllan. Och de skriker när de föder hans draksådd. Och de små skriker när de sätts ut i skogen.
Men jag gjorde resan, resan till skogens land, hennes land, för att bli man, precis som all andra unga sprättar. Det var som en rit, förstår du. Vi såg ner på skogens folk, gjorde vad vi ville med deras kvinnor. Det var så man blev en man.
Jag lärde mig att tycka om lukten av skog och rök i mina kläder och låta svetten torka in och lagra sig tills den inte längre kliade, utan blev som en rustning mot väder och vind. Jag sov på marken med ett fårskinn mot markens kyla och en ullfilt mot daggen. Det var en enkel tid, en lycklig tid. Tills jag träffade henne.
Mitt jobb var att ta henne med våld och bli en man. Även där misslyckades jag.
Jag fångade henne, men kunde inte utkräva segrarens lön. Hur kunde jag förstöra något så vackert? Mina bröder… de lever inte nu… de hånade mig… sa att hon förhäxat mig… de tog henne till fars borg…
De tog henne, låste in henne, plågade henne för att straffa mig. Och jag fick lära mig hur vackert ett ansikte kan vara, även när det är förvridet av smärta.
Du ska skriva ner allt, pojk! Allt ska bli känt. Jag är snart död, och de kan gräva upp min kropp om de vill och kasta den för grisarna. Förrädare, ska de kalla mig. Förrädare till sitt eget folk. Det är den största skammen en man kan bära. Men jag bär det med stolthet. Hör du det, pojk? Med stolthet!
Vårt folk, det som finns kvar av dem, vi betraktar skogens folk som uppklädda hundar. Tänk att de sitter i våra borgar, de äter vår mat, behandlar oss som tjänare. Tänk så annorlunda allt blev.
Jaja, du vill förstås höra om olyckan, pojk. Jag kommer till den. Akta dig nu, så du inte får bläck på dig. Du borde även täcka för munnen.
Nåja. Esterell. Det var ur smärtan hon hämtade styrka. Hon kom i bojor men ändå frivilligt. Hon plågades för att befria sitt folk. ”Jag är inte ensam”, sa hon. Det minns jag så väl att hon sa. ”Jag är ett skepp som bär passagerare över gränsen. När jag dör ska de hämnas mig…” Skriv ner det, pojk. Precis så sa hon. Skriv det precis så.
Jag gav henne ljus av stearin. På den tiden kunde hennes folk köpa en get för priset av ett ljus. Och vi eldade upp hundratals av dem varje kväll i borgen. Hon fick ett ljus. Hon höll det som ett nyfött barn och kunde knappt se sig mätt på det.
Och jag såg på henne. Kroppen full av loppbet, ärrad av vass metall. Men den var också full av liv, så full av liv, pojk, du anar inte. Sedan såg jag dödens märke, och sedan såg jag hennes leende när hon betraktade mig.
Ge mig kannan där, pojk. Nej, just det. Ta inte av dig handskarna! Jag tar den själv. Fortsätt att skriva. Vet du, man såg aldrig in i hennes ögon. Det var alltid hon som såg in i dina. Och då glömde du allt. Jag märkte inte ens att hon släppte ljuset.
Hon lät mig leva för att jag älskade henne, för att hennes skrik skulle leva vidare inom mig. Hennes bödlar dog, men varje natt plågar de mig, liksom de plågade henne. För att jag älskar henne måste jag bära hennes plågor. Det har jag gjort i fyrtio år.
De sa att skogens folk ägde magiska krafter. Men vår kult sysslar inte med magi, som du vet. Det var ur smärtan hon fann sin styrka. Det är i lidandet man finner sin egen ödmjukhet.
Borgen brann den natten. Staden brann. Det var många som dog. Det jag minns mest den natten är råttorna som vällde fram. Det sägs att råttorna bär på döden. De är farligare än någon armé. Jag vet inte, men snart syntes dödens märke överallt. Folk dog där de stod och gick. Bara föll rakt ner ibland.
Sjukdomen spred sig från staden, ut i landet. Ingen skonades, alla drabbades, hög som låg. Men jag levde. Jag som lärt mig att älska, jag som lärt mig att dö, jag fick leva.
Dödens märke bet inte mig. Fast jag hade ju min egen sjuka att bära på. Jag plågades av tankar och tvättade mig som aldrig förr, skållade mig och skrubbade mig, som hela tiden, som en besatt, som om jag kunde tvätta bort mitt liv.
Den stora döden har drabbat vårt land flera gånger sedan dess, som du vet. De enda som står emot den är skogens folk, hennes folk, de som nu befolkar våra städer och går på våra gator. De som dricker vårt vin och leker med våra kvinnor. De överlever. Och jag som är kysst av skogens kvinna, jag lever också.
Ibland sjunger de sånger om henne, som de kallar sin drottning, drottning av elden. Jag hör dåligt och förstår inte alla ord, men sångerna stiger och sjunker, medan jag svävar ut mot stjärnornas hav och vaggas till sömns med örat mot de sekel som sakta kluckar förbi, tills jag vaknar av tystnaden och mina egna tårar. Liksom du min vän, vaknar upp och fäller tårar, när du läst dessa förgiftade ord.
Fick du med det där sista, pojk? Bra! Ge mig, låt mig läsa. Nej, jag behöver inga handskar. Bra, bra skrivet. Det behövs inte mer än så, de förstår.
Du vet vad du ska göra nu?
Bra, det är bra, pojk!
Jag är redo.
Den här novellen skrevs till en tävling med Vulkan förlag och tidningen skriva. Temat var "Passageraren" och skulle ha ett fantasyinslag och var amax 10 000 tecken lång. Novellen rönte ingen framgång.
Vill du använda denna novell?
Alla noveller av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com