Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen hade livet i grottan på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt.
Man hade inte trollmjölkat grannens kor eller smygvittjat fiskarens nät. Man hade inte grävt ner kyrksilver eller stulit guld från kungliga flottan. Inte hade man jagat med ulven eller fällt krokben för lycktgubben (som vaktade böndernas åkrar om nätterna). Inte hade man dansat skymningsdansen med älvorna eller skvätt vatten på näcken.
Hela dagarna låg man på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag. Livet var härligt! Ja, hela bygden frodades. Bönderna blev feta och fiskaren blev rik.
Det var ett elände, tyckte trollmor. Ingen ordning och reda alls. Sa hon åt ungarna att sätta sin sista potatis, så satte de en rova. Ville hon ge dem en minnesbeta, så fick hon igen för gammal ost. Ville hon ha det hackat så fick hon det malet.
Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring bena på henne att hon inte visste vare sig ut eller in. Det var inte så lätt att tvätta den smutsiga byken samtidigt som man motade Olle i grind, kastade pärlor för svinen och ett getöga på grytan.
Nog hade trollmor att göra, alltid. Inte undra på att hon satte sig ner och pustade ut. Det var första gången på 150 år — och det var då hon kom på idén att anställa en förman. En som skulle få ordning på torpet.
Hon var nog lite vimmelkantig när hon reste sig upp, men inte värre än att hon skrämde slag på bondens fru som just höll på att hänga tvätt. Trollmor fick fatt i särk och kjol och klädde upp sig som en riktig dam med svansen ordentligt nedstoppad i mameluckerna.
Nu skulle hon till stan och sätta in en annons i tidningen!
Några dagar senare stod en liten man utanför grottan. En helt obetydlig man med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Hur han kommit dit visste ingen, ty trollens grotta var osynlig för människor. Men där stod han nu och såg bergtagen ut.
Men trollmor mös och sa att det här var herr Carlsson, och han var liksom förmer än de andra och skulle hålla räfs och rättning och få ordning på grottan. Herr Carlsson själv sa ingenting, ty han hade aldrig sett ett troll förut. Han visste inte om han skulle svimma eller springa eller gå under jorden. Allt var nytt och främmande för honom.
Men trollmor honom på en rundtur och visade grottorna med guld och högarna med silver. Hon visade bergen och sjöarna, stränderna och ängarna — och herr Carlsson fann fröjd i det han såg. Han tänkte att här fanns det multum, och mer skulle det bli, om han handlade rätt.
Sedan blev ingenting sig likt i trollgrottan med omnejd. Våren stod för dörren, och i alla hus och gårdar började man med den stora vårstädningen. Carlsson bestämde att trollgrottan skulle städas. Allt som fanns i den skulle rengöras. Och alla som bodde i den skulle skrubbas från topp till tå med vatten och tvål.
Det var ganska smart av Carlsson för vilket troll vill bo i en renskrubbad grotta? Ingen! Och tanken på att själva bli skrubbade var mer än trollen tålde så de sprang till skogs och gömde sig. Allihop. Utom trollmor. Hon stannade kvar och såg Carlsson hyra ut hennes grotta till sommargäster!
Tänk att bo i en äkta trollgrotta. Det finns folk som kan betala mycket pengar för det. Och så pittoreskt med ett äkta troll som vankar av och an utanför grottan, spottar och svär. Det var trollmor, förstås. Hon gillade inte det hon såg.
Men det skulle bli värre. Carlsson ville gifta sig med henne och bli trollkung över hela ön. Men hur skulle han få trollmor till kyrkan? Troll spricker ju så fort de går över tröskeln. Nej, det duger inte. Prästen måste komma hit! Och alla som bor när och fjärran måste komma, för det är inte varje dag man får gå på trollbröllop.
Sagt och gjort. Prästen kom. Och det blev en hejdundrande fest med dans kring majbrasan som varade hela natten. Alla trollungar och bortbytingar kom och stod i en mörk cirkel utanför eldens strålglans. De gillade inte vad de såg, men var rädda för elden och vågade inget göra.
Carlsson skrattade och prästen sjöng, och ett tu tre så vart trollmor gift. Nu var Carlsson gift med ett troll och han var trollkung över alla berg och hav. Han tog på sig en krona av guld och såg ut över alla människor och djur som han nu härskade över.
Tänk att han, Carlsson, nu var kung och rikare än någon annan människa på jorden. Nu var han som störst, bäst och vackrast — och inget ont kunde hända honom. Just då gick steg solen upp och förvandlade Carlsson till sten.
Det är förstås en myt att troll förvandlas till stenstoder om de blir träffade av solljus. Men som med alla goda myter och sägner, skrönor och sagor, så bär även denna myt på ett korn av sanning. Det fick Carlsson känna på, för där stod han nu, som en stenstod med en krona av sten.
Trollmors barn och bortbytingar blev glada över att Carlsson var borta. Då kunde de leva trolliv igen.
Prästen försökte förmana dem och sa att de borde vara tacksamma för allt Carlsson hade gjort för dem — putsat guld och gjort grottan till en turistfälla. Tur för honom att troll får magknip av att äta präster, annars hade de nog slukat honom hull med och hår.
Istället nöjde de sig med att jaga ut honom och hela hans anhang ur sin skog. Sedan gjorde de trollgrottan osynlig för människor igen.
Men Carlsson, han står fortfarande staty utanför grottan. Om du åker dit kan du se den.
Denna saga bygger på boken Hemsöborna av August Strindberg. Tänk på den här sagan nästa gång du läser den.
Illustration gjord av Liusa.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com