Sagan om stjärnan
Det var en gång en klart lysande stjärna som satt i universums mitt. Hon var beundrad av alla, och alla ville vara henne nära, ty hon var så vacker. Stjärnor och planeter och diverse svarta hål kom vandrande från hela universum för att spegla sig i hennes glans.
Alla samlades de omkring henne. Det var glitter och glamor. Det var mingel och skvaller. Röda nebulosor rullades ut, och solstormar blixtrade så att det syntes ljusmil omkring. Till och med universums härskare lade märke till den lysande samlingen, trots att han hade så mycket att göra att han sällan hann någonting.
Men centrum av universum är inte oändligt, alla kan inte få plats. Därför släppte man ut ett par halvt upplysta månar som snurrade runt och bestämde vem som fick vara inne och vem som var ute. Och på så vis var alla som var inne glada.
Men trots att centrum av universum lyste starkare än förut, så var den vackra stjärnan inte nöjd. En gång i tiden hade alla kommit för att se på henne. Nu var det ingen som brydde sig om henne längre. Dom var alla upptagna av sig själva. Och hennes vackra ljus dränktes i skenet från dom andra. Till slut fick hon nog, tog ett skutt ut i tomma rymden och försvann.
Den en gång så lysande stjärnan reste från galax till galax på jakt efter stjärnglans och berömmelse. Visst fanns det många som ville se henne, den stora stjärnan, men minst lika många var bara ute efter att stjäla hennes glans. Ingenstans fick hon skina ifred, och ju mer hennes strålglans falnade, desto längre bort sökte hon sig – ut i den stora mörka rymden. Hon letade efter en mörk plats där hon kunde lysa i all sin prakt!
Då fick hon syn på ett stort svart hål som flöt omkring i rymden. Svarta hål är tysta och smygande varelser som suger i sig allt ljus, allt liv och all glädje som kommer i deras närhet – och detta hål var större och mörkare än annat något hål i universum.
”Jag ska släppa in ljus det hålet”, tänkte hon. ”Jag ska lysa upp det mörkaste mörker och åter bli den mest berömda stjärnan i hela universum.”
Att slukas av svarta hål är inte svårt. Kommer man tillräckligt nära sugs man in utan att kunna värja sig. Och snart kände stjärnan hur starkt det svarta hålet var. Snart förstod hon att mörkret var starkare än hennes ljus, men då var det redan för sent. Hon sögs in i det svarta hålet och syntes aldrig mer.
Så gick det till när universums mest lysande stjärna slukades av universums svartaste hål. Tur att detta hände för mycket länge sedan, på en plats långt borta, annars hade det varit för sorgligt.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com