Prins Nord och de vandrande slotten
I
En gång för länge sedan, när jag var ute och gick med morfar, visade han mig en djup vik. Det var här, sa han, som Prins Nord sjönk i havet en mörk och stormig höst, då han föll i från sitt skepp.
Prins Nord ville resa ut i världen för att finna en prinsessa. Istället sjönk han som en sten i det kalla vattnet, och hans unga liv skulle ta slut.
Han trampade med benen, skräckslagen för det svarta mörker som sög honom neråt, neråt. Hans kropp sprängde och värkte efter luft, och till slut måste han ta ett stort andetag.
Men istället för att få vatten i munnen kunde han andas. En doft av vår och värme fyllde hans näsa, och när han öppnade ögonen såg han ett grönt ljus under sig. Det kom närmare och närmare, allt eftersom han sjönk djupare ner. Och vattnet blev sakta varmare.
Nu såg han en grön stad växa fram ur sjögräset nedanför. Han såg hus och vägar – och till och med ett slott!
Då kom en sjöjungfru simmande mot honom. Hon fnissade och rodnade, och tog honom i handen. Prinsessan vill träffa dig, sa hon och ledde honom ner mot staden.
Alla hälsade på honom och visste vad han hette. Även prinsessan kände till hans namn. Hon hälsade honom välkommen och sa att han skulle vila och äta innan det var dags för honom att återvända till ytan.
Tärnor simmade fram och serverade havets läckerheter: sjögräs och koraller. De satte fram bägare med sötvatten och daggdroppar. Fler gäster kom simmande. Alla pratade och var muntra. Endast prinsessan såg bekymrad ut.
Till slut tog hon till orda.
Du har aldrig sett oss fast vi har sett dig, sa hon. Vi undviker helst att simma upp till ytan, ty vi är rädda för människorna. Men om natten simmar vi gärna längs stränderna och ibland upp för floderna. Vi ser att människor gräver hål i marken med murar av sten. Vårt folk undrar vad människorna har i dessa hål. Många tror att det är sjöjungfrur som människorna har tagit till fånga. Vi ropar till dem ibland sent om natten, men vi får inga svar.
Prinsen sa att hålen kallades brunnar, och där fanns inga sjöjungfrur, bara en och annan groda. Och skulle en sjöjungfru bli tillfångatagen kommer jag genast kräva att hon släpps fri! sa prinsen med all den myndighet som bara en ung prins kan ha.
Då har du lugnat mitt oroliga hjärta, sa prinsessan. Och nu ska du få din belöning. Hon gav honom en vacker snäcka och berättade: Om du håller den mot ditt öra hör du skogen som susar på land. Och ibland, om du har tur, hör du saker från både när och fjärran. Ibland hör du vad som ännu inte hänt.
Prinsen satte snäckan till sitt öra. Först hörde han ingenting, sedan hörde han skogen som susade i vinden, men vinden blev till en storm och han hörde sitt eget skepp gå under.
Nu hör han sjömännen ropa hans namn. Och de ropar hans namn högre och mer förtvivlat för varje gång. Det låter som fångna sjöjungfrur som skriker ur djupa hålor.
I nästa ögonblick vaknade han till, flämtande och frustande efter luft vid vattnets yta. Stormen hade lugnat sig, och starka armar drog upp honom i skeppet.
Sjöjungfrurna och staden under vattnet – allt hade bara funnits i prinsens fantasi. Det gjorde honom ledsen. Men så kände han något i handen.
Det var snäckan.
II
Prinsen låg sjuk i tre veckor i sitt slott och hostade och nös. När han sov drömde han om fångna jungfrur. När han blev bättre gick han rastlöst omkring i slottet och tittade ut på höstregnet som silade ner varje dag.
Han lyssnade ofta på snäckan. Ibland trodde han sig höra avlägsna skratt, men resten av tiden var det skogens sus eller havets brus som hördes.
En dag hittade prinsen ett rum i källaren. Där fanns en avsats som liknade ett altare. Inristad i stenen såg han bilden av ett vackert landskap med två slott som stod bredvid varandra. Där fanns en fördjupning som verkade passa perfekt för snäckan.
Han la snäckan i fördjupningen, och han hade ingen aning om att hans liv skulle förändras för alltid.
Det var mycket prinsen inte visste om sitt slott. Han visste inte att slottet och snäckan kom från samma land långt bortifrån. Det var ett land som var känt för att bygga vandrande slott.
Det var mycket praktiskt. Man byggde slotten hemma, och sedan gick slotten själva till den kung eller drottning som hade beställt dem.
Ett och annat slott gick fel förstås. Prinsens slott skulle egentligen stått på en ö utanför Afrikas kust, men det vandrade rakt norrut tills det inte kunde komma längre, och så slog det sig ner i prinsens land.
Det var för över tre hundra år sedan, och ingen mindes längre att det var ett vandrande slott. Man trodde att slottet stod där det alltid hade stått, och så var det inte mer med det.
När prinsen la ner snäckan i fördjupningen vaknade ett minne till liv i slottet. Det började tänka på sitt hemland för första gången på tre hundra år. Det hörde vinden susa i träden och mindes bergen och havet och den varma solen. Och för första gången på länge tänkte det på slottet Elrubina som bodde kvar där hemma.
Sent på natten började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra då slottet reste sig på ostadiga ben och började gå.
När prinsen vaknade nästa morgon var han redan i Danmark och på väg mot okända äventyr.
Varje natt vaggades prinsen till sömns av slottets gungande rytm, och varje morgon vaknade han i ett nytt land. Från sitt fönster såg han skogar, berg, floder, dalgångar och en och annan stad passera förbi utan att han behövde göra ett dugg.
Och en morgon vaknade han av att slottet stod stilla.
III
Hans slott stod mitt emot ett annat slott – så nära att den stora porten inte gick att öppna. Det såg ut som om de båda slotten lutade sig mot varandra och pratade.
Eftersom ingen kunde gå ut genom porten fick folk klättra ut och in på stegar. Och där kom kungen själv, klättrande på en stege, med krona, mantel, spira och allt.
Han klättrade upp till prinsens fönster och hälsade honom välkommen till sitt land. Och inte nog med det. Han bjöd in honom på fest redan samma kväll.
Hans yngsta dotter skulle snart fylla sjutton, sa han, och nu skulle man fira att den stora dagen snart var inne. Prinsen sa förstås ja, bugade sig djupt och ägnade resten av dagen åt att välja kläder.
I kungens slott var det mycket folk. Alla var där, och alla ville de träffa prinsen, ty han var kungens hedersgäst.
Där satt drottningen på en tron bredvid kungen. Och bredvid henne stod två tomma stolar. Men på den tredje satt den härligaste prinsessan som prinsen någonsin hade sett. Hon satt på en tron av silver och guld och log så vackert att prinsen genast föll på knä och bad om hennes hand. Han hade hittat sin prinsessa.
Vill du gifta dig med mig! sa han.
Prinsessan sa att först måste prinsen döda draken som rövat bort båda hennes systrar.
När hennes äldsta syster fyllde sjutton, ställde kungen till en stor fest. Alla var bjudna och alla kom. Det var sång och dans, och alla var lyckliga – ända tills olyckan drabbade dem.
När skymningen föll, svepte en drake ned från bergen och förde bort systern. Draken tog henne till berget och stängde in henne i en grotta. Hälften av landets alla riddare red ut för att rädda henne, men de försvann, utan ett spår.
Hela landet sörjde sin kidnappade prinsessa och de försvunna riddarna. Så gick ett år. Sedan var det dags för den andra syster att fylla sjutton år. Och även denna gång kom draken och rövade bort henne. Hälften av landets riddare red ut för att rädda henne, men ingen kom tillbaka
Och i år, sa prinsessan, är det min tur att fylla sjutton år. Det finns ingen man kvar att gifta sig med, ty alla sitter fast i drakens håla. Och vem vill väl gifta sig med en prinsessa som kommer att rövas bort och stängas in i en drakes mörka grotta?
Det vill jag! sa prinsen. Jag ska rädda dig ur drakens klor!
IV
Sagt och gjort. Prinsen fick ett svärd så stort att det krävdes två män för att lyfta det, en rustning så dyrbar att han genast låste in den i ett källarvalv, en sköld så utsökt smidd i tunt bladguld att den måste bäras på en sidenkudde, en häst så snabb att ingen kunde rida den och, till sist, en kyss från prinsessan, så lätt att han knappt kände den.
Eftersom det var några dagar kvar innan draken skulle komma så reste de unga tu land och rike runt och visade upp sin lycka. Överallt mottogs prinsen som den hjälte han snart skulle bli. Prinsen visste inte hur han skulle rå på den hemska draken. Men sånt ordnar sig alltid.
Dagarna gik, den ena längre och roligare än den andra. Och så var det dagen före den stora dagen – dagen innan prinsessan skulle fylla sjutton år.
Prinsen stod framför spegeln i sitt slott och provade den ena dräkten pråligare än den andra, ty han ville se fin ut på prinsessans födelsedag. Under tiden stod de båda slotten och talade med varandra. Ingen visste vad de sa, men hela marken och luften vibrerade av deras svaga mummel.
Prinsen gick och la sig tidigt den natten och sov utan en rynka på pannan. Han märkte inte att det kom en kall vind från norr. Men slottet märkte. Och slutade genast att tala. Slottet visste vad den kalla vinden betydde, att vintern hade kommit till prinsens hemland.
Sent på natten började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra när slottet reste sig och började gå.
Med ett ryck satte sig prinsen upp i sängen. Han ville hoppa av! Han skulle ju rädda prinsessan från draken. Men det gick inte. Slottet hade redan börjat gå, och prinsen kunde bara följa med.
Resan hem var lika lång som resan dit. Och när prinsen väl kom fram packade han alla sina kistor, ty han ville genast resa tillbaka och rädda prinsessan.
Men då blåste det upp till storm. Snön vräkte ner. Och rätt som det var bankade det på dörren. Utanför stod frusna och hungriga stackare som inte hade någon annanstans att söka skydd.
Vintern kom tidigt det året, och skörden slog fel. Folk hade ont om mat, och förråden började tryta. Nu kom de till prinsens slott och bad om hjälp.
De blev så många att de fyllde upp vartenda rum. Och hela tiden kom det fler.
Slottets förråd var fyllda med godsaker från prinsessans land. Där fanns frukter som ingen kunde namnet på, viner som ingen smakat förr, maträtter som ingen hört talas om – och bröd som inte liknade denna värld.
Ingen behövde gå hungrig i prinsens slott.
Men ingen visste hur prinsen led i sitt hjärta. Varje dag tänkte han på prinsessan som han skulle rädda. Han ville rädda henne, men kunde inte lämna sitt svältande folk.
V
Dag följde på natt och vintern gick mot vår. Saker blev bättre. Folk kunde flytta hem. All mat i prinsens slott var slut. Men det gjorde ingenting, för nu var våren här, och med den kom livet och hoppet tillbaka.
Prinsen packade ihop det lilla han hade kvar och gjorde sig redo för att resa till prinsessans land. Redan nästa morgon skulle han resa, och han gick tidigt till sängs.
Sent på natten började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra. Sedan blev det lugnt igen.
När prinsen vaknade fick han en stor chock. Där stod prinsessans slott mitt framför hans. De båda slotten lutade sig mot varandra som om de pratade.
Och där kom prinsessan, hans älskade prinsessa! Kungen kom också ut. Och drottningen. Och prinsessans systrar. Och alla riddarna. De var där allihopa, fria från drakens klor. Alla hade klarat sig.
Prinsen kunde äntligen gifta sig och leva lycklig i alla sina dagar.
Men innan sagan tar slut undrar du förstås vad som hände. Jo, nu ska du få höra.
Så här gick det till när prinsessan befriade sig själv och alla andra ur drakens klor – helt utan prinsens hjälp.
Häng med nu!
Alla prinsessor som gått i skolan vet att drakar är fåfänga varelser som älskar smicker. Och prinsessan hade faktiskt gått i skolan. Därför visste hon hur drakar skulle tas.
När draken hade fångat henne och flugit henne till bergen och stängt in henne i grottan, sa hon till honom: Vilken fin grotta du har, draken. Jag har aldrig sett så många kopparmynt på en och samma gång.
Prinsessan talade som sant och riktigt var, ty rummet var verkligen fyllt med kopparmynt som draken hade stulit genom hårt och mödosamt arbete.
Menar du det här? sa draken och slog belåtet ut med tassarna. Det här är väl ingenting. Då ska du se längre in. Där har jag ett rum fyllt med silvermynt. Följ med mig så ska jag visa dig.
De kom in i ett mindre rum som var fyllt med silvermynt från golv till tak. Prinsessan sa: Så många silvermynt har jag aldrig sett i hela mitt liv. Du måste vara världens rikaste drake.
Tja, jag vet inte det, sa draken och svängde glatt på stjärten. Då ska du se ännu längre in i berget. Där har jag ett rum fyllt med guldmynt.
Draken gick in i ett rum så fullt med guldmynt att han knappt fick plats. Prinsessan fick stanna utanför för att beundra all prakt. Nu har jag då verkligen sett allt! sa hon.
Sedan visslade hon en liten falsk trudelutt och smällde igen dörren med en smäll. Hon vred runt nyckeln två varv och la på haspen. Nu var draken instängd och kunde inte komma ut.
Så gick det till när prinsessan räddade sig själv, sina systrar och alla de tappra riddarna. Alla plockade på sig så många mynt de kunde bära och gick hem som rika män och kvinnor.
Och här slutar sagan. Men nu ska du inte gråta för den stackars draken som blev instängd. Ryktet om rummet fullt med guld spred sig snabbt, och det dröjde inte länge förrän giriga män kom för att stjäla den – och då slapp draken ut igen. Det gör de alltid.