Prins Nord och de vandrande slotten
En gång för länge sedan, när jag var ute och gick med morfar, visade han mig en djup vik. Det var här, sa han, som Prins Nord sjönk i havet en mörk och stormig höst.
Prins Nord ville resa ut i världen för att finna en vacker prinsessa att gifta sig med. Det hade han försökt flera gånger förut, men alltid var det något som gick snett. Nu sjönk han som en sten i det kalla vattnet och hans unga liv skulle redan ta slut.
Han trampade med benen, skräckslagen för det svarta mörker som sög honom neråt, neråt. Hans kropp sprängde och värkte efter luft, och till slut måste han ta ett stort andetag…
Men istället för få vatten i munnen kan han andas. En doft av vår och värme fyller hans näsa, och när han öppnar ögonen ser han ett grönt ljus under sig. Det kommer närmare och närmare allteftersom han sjunker djupare ner. Och vattnet blir sakta varmare.
Nu ser han en grön stad växa fram ur sjögräset nedanför. Han ser hus och vägar och till och med ett slott!
Och nu kommer en sjöjungfru simmande mot honom. Hon fnissar och rodnar och tar honom i handen. Prinsessan vill träffa dig, säger hon och leder honom ner mot staden.
Alla hälsar på honom och vet vad han heter. Även prinsessan vet hans namn. Hon hälsar honom välkommen och säger att han ska vila och äta innan det är dags för honom att återvända till ytan.
Tärnor simmar fram och serverar havets läckerheter, sjögräs och koraller. De sätter fram bägare med sötvatten och daggdropp. Fler gäster kommer simmande. Alla pratar och är muntra. Endast prinsessan ser bekymrad ut.
Till slut tar hon till orda.
Du har aldrig sett oss fast vi har sett dig, säger hon. Vi undviker helst att simma upp till ytan, ty vi är rädda för människorna. Men om natten simmar vi gärna längs stränderna och ibland upp för floderna.
Vi ser att människor gräver hål i marken som de omgärdar med murar av sten. De släpper ner trähinkar i hålen och drar upp dem igen med långa snören. Vårt folk undrar vad människorna har i dessa hål. Många bland mitt folk tror att det är sjöjungfrur som människorna har tagit till fånga.
Vi ser hur ni håller kor och grisar, getter och höns fångna med stängsel och murar. Vad kan det vara ni döljer i hålen? Berätta nu för oss, gode prins, hur det ligger till, ty vi måste veta. Bor det fångna sjöjungfrur i era hål? Vi ropar till dem ibland sent om natten, men vi får inga svar.
Prinsen sa som saken var, att hålen kallades brunnar, och där fanns inga sjöjungfrur, bara en och annan groda. Och skulle en sjöjungfru bli tillfångatagen kommer jag genast kräva att hon släpps fri! sa prinsen med all den myndighet som bara en ung prins kan ha.
Då har du lugnat mitt oroliga hjärta, sa prinsessan. Och nu ska du få din belöning.
Hon gav honom en vacker snäcka och berättade: Om du håller den mot ditt öra så hör du skogen som susar på land. Och ibland, om du har tur, hör du saker från både när och fjärran – och ibland hör du vad som ännu inte hänt …
Prinsen satte snäckan till sitt öra. Först hör han ingenting, sedan hör han skogen som susar i vinden, men vinden blir till en storm och han hör sitt eget skepp gå under.
Nu hör han sjömännen ropa hans namn. Och de ropar hans namn högre och mer förtvivlat för varje gång. Nu låter det som fångna sjöjungfrurs förtvivlade skrik ur djupa hålor.
Och sedan blev det tyst igen, en kuslig tystnad. Sedan hör prinsen något som låter som vingslag. Det kom närmre och närmre, och han vill skrika och springa sin väg men kan inte röra sig ur fläcken. Snart faller en skugga över honom och allt blir svart.
I nästa ögonblick vaknade han till, flämtande och frustande efter luft vid vattnets yta. Stormen hade lugnat sig något, och starka armar drog upp honom i en båt.
Sjöjungfrurna och staden under vattnet – allt hade bara funnits i hans fantasi. Han hade varit nära att drunkna men nu levde han, om än knappt.
Ett stort vemod föll över honom och han ville ner i vattnet igen. Han ville tillbaka till det varma vattnet och de sköna jungfrurna som simmade omkring honom och skrattade och sjöng. Han ville träffa prinsessan igen och tala med henne och vara vid hennes sida och alltid höra hennes röst.
Han försökte kasta sig i vattnet, men hans män såg att han yrade och inte var sig själv. De tog tag i honom och bar honom ner under däck. Han låg som avsvimmad i deras armar, men innan de la ner honom i kojen vaknade han till och kände att han höll något i handen.
Det var snäckan.
Prinsen låg sjuk i sitt slott och hostade och nös. När han sov drömde han om fångna jungfrur och mörka vingslag från ovan.
När han var vaken fortsatte mardrömmarna att förfölja honom. Brasan i hans rum kastade skuggor mot väggar och tak, och där såg han åter de mörka vingarna sänka sig från skyn och snappa upp fagra sjöjungfrur och flyga i väg med dem.
När han blev bättre gick han rastlöst omkring i slottet och tittade ut på höstregnen som silade ner varje dag. Han lyssnade ofta på snäckan. Ibland trodde han sig höra avlägsna skratt, men resten av tiden var det skogens sus eller havets brus som hördes.
En dag hittade prinsen ett rum i källaren. Där fanns en avsats som liknade ett altare. Inristad i stenen såg han bilden av ett vacker landskap med två slott som stod bredvid varandra. Där fanns en fördjupning som verkade passa perfekt för snäckan.
Försiktigt la han dit den…
Det var mycket prinsen inte visste om sitt slott. Han visste inte att slottet och snäckan kom från samma land långt, långt bortifrån. Slottet kom från ett land där alla som kunde krypa, stå eller gå byggde slott. Man la ned så mycket kärlek och magi i sitt arbete, att slotten fick liv och kunde röra på sig.
Det var mycket praktiskt. Man byggde slotten hemma på gården, och sedan gick de själva och slog sig ned hos den kung eller drottning som hade beställt dem.
Ett och annat slott gick fel förstås. Prinsens slott skulle egentligen stått på en ö utanför Afrikas kust, men det vandrade rakt norrut tills det inte kunde komma längre, och så slog det sig ner i prinsens land.
Det var för över tre hundra år sedan, och ingen mindes längre att det var ett vandrande slott. Man trodde att slottet stod där det alltid hade stått, och så var det inte mer med det.
När prinsen la ner snäckan vaknade ett minne till liv i slottet. Slottet började tänka på sitt hemland för första gången på tre hundra år. Det hörde vinden susa i träden och mindes bergen och havet och den varma solen.
Och för första gången på länge tänkte det på sitt tvillingslott Elrubina som bodde kvar där hemma.
Sent en natt började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra då slottet reste sig på ostadiga ben. Det gick inte fort, ty man blir ganska stel då man suttit still i tre hundra år, men sakta, sakta började slottet att gå.
När prinsen vaknade nästa morgon var han redan i Danmark och passerade Odense på väg mot okända äventyr. Från sitt fönster såg han skogar, berg, floder, dalgångar och en och annan stad passera förbi utan att han behövde göra ett dugg. Varje natt vaggades han till sömns av slottets gungande rytm, och varje morgon vaknade han i ett nytt land. En morgon vaknade han av att slottet stod stilla.
Där stod hans slott, mitt emot ett annat slott – och så nära att de stora portarna inte gick att öppna. Det ut som om de båda slotten lutade sig mot varandra och pratade!
Eftersom ingen kunde gå ut genom portarna fick folk klättra ut på stegar. Men ingen verkade sur för det. Överallt där prinsen tittade såg han folk klättra ut och in på dessa långa stegar, snabbt och enkelt, som om de aldrig gjort annat i hela sitt liv.
Och där kom kungen själv utklättrande på en stege, med krona, mantel, spira och allt.
Han klättrade upp till prinsens fönster och hälsade honom välkommen till hans land. Och inte nog med det. Han bjöd in honom på fest redan samma kväll.
Hans yngsta dotter skulle snart fylla sjutton, sa han, och nu skulle man fira att den stora dagen snart var inne. Prinsen sa förstås ja, bugade sig djupt och ägnade resten av dagen åt att välja kläder.
I kungens slott var det mycket folk. Alla som kunde stå och gå var där, och alla ville de träffa prinsen, ty han var kungens hedersgäst.
Prinsen märkte att det fanns många kvinnor, barn och gamla där – och var fanns de unga männen? Nåja, han fick snart annat att tänka på. Fram stegade kungen och förde honom till sitt bord.
Där satt drottningen på en tron bredvid kungens. Och bredvid henne stod en tom tron, och bredvid den en till. Också den tom. Men bredvid den – där satt den vackraste prinsessan som prinsen någonsin hade sett. Hon satt på en tron av silver och guld och log så vackert att prinsen genast föll på knä och bad om hennes hand. Han hade hittat sin prinsessa.
Vill du gifta dig med mig! sa han.
Prinsessan log sitt vackra leende och sa att det kunde hon nog tänka sig, men först måste han döda draken som rövat bort hennes båda systrar och hotade att ta henne med.
Så här berättade hon om draken.
När min äldsta syster fyllde sjutton och skulle gifta sig ställde kungen till en stor fest till hennes ära, berättade hon. Alla var bjudna och alla kom. Inget fattades av mat och dryck. Det var sång och dans, och alla var lyckliga och glada – ända tills olyckan drabbade oss.
När skymningen föll svepte en drake ned från bergen och förde bort min syster. Han flög henne till bergen och stängde in henne i en grotta. Alla riddare i landet red genast ut för att rädda henne, men de försvann de med, utan ett spår.
Hela landet sörjde sin försvunna prinsessa och de försvunna riddarna. Alla var ledsna och ingen var glad. Så gick ett år. Sedan var det dags för min andra syster att fylla sjutton år – och även hon ville gifta sig. Och även denna gång svävade draken tyst ned från bergen och rövade bort henne.
Denna gång fanns inga riddare kvar i landet, men alla ogifta män i landet red genast iväg för att rädda henne ur drakens håla. Men allihop försvann, och ingen har sett till dem sedan dess.
Och i år, sa prinsessan, är det min tur att fylla sjutton år. Det finns ingen man kvar att gifta sig med, ty alla sitter fast i drakens håla. Och vem vill väl gifta sig med en prinsessa som kommer att rövas bort och stängas in i en drakes mörka grotta?
Det vill jag! sa prinsen. Jag ska rädda dig ur drakens klor!
Så gick det till när prinsen blev en riddare. Han fick ett svärd så stort att det krävdes två man för att lyfta det, en rustning så dyrbar att han genast låste in den i ett källarvalv, en sköld så utsökt smidd i tunt bladguld att den måste bäras på en sidenkudde, en häst så snabb att ingen kunde rida den och, till sist, en kyss från prinsessan, så lätt att han knappt kände den.
Nu följde en lycklig tid för de unga tu. De reste land och rike runt och visade upp sin lycka för alla och envar. Överallt mottogs prinsen som den hjälte han snart skulle bli. Och prinsessan tittade stolt på sin tappre prins och suckade djupt, så som prinsessor ska göra.
Ibland undrade prinsen på hur han egentligen skulle rå på den hemska draken. Han visste inte hur man gjorde. Men är man hjälte så är man, så det går nog bra, tänkte han. Sedan tänkte han inte mer på det. Och så gick dagarna, den ena längre och roligare än den andra. Och så var det dagen före den stora dagen – dagen innan prinsessan skulle fylla sjutton år.
Prinsen stod framför spegeln i sitt slott och provade den ena dräkten pråligare än den andra, ty han ville se fin ut på prinsessans födelsedag. Under tiden stod de båda slotten och talade med varandra. Ingen visste förstås vad de sa till varandra. Men den som tog sig tid att lyssna kunde höra ett svagt mumlande, brummande ljud som fick marken och luften att vibrera.
Prinsen gick och la sig tidigt den natten och sov utan en rynka på pannan. Han drömde om vackra sjöjungfrur som lekte i vattnet och kastade en snäcka mellan sig. Prinsen drömde om dem varje natt, och varje natt försökte han fånga snäckan utan att lyckas. Men varje natt kom han lite närmre, och denna natt var han nästan framme.
Den natten kom en kall vindil från norr. Den lekte en stund bland tornets tinnar och torn innan den slog sig till ro och flöt ut i värmen. Och genast slutade prinsens slott att tala. Han kände igen den kalla vinden och visste vad den betydde – vintern hade kommit till prinsens hemland.
Varje vinter brukade de fattigaste människorna i prinsens land få skydd och mat i hans slott. Det hade de fått i gamla dagar, långt innan prinsen blev vuxen och flyttade dit. Själv visste han ingenting av detta, men slottet visste och oroade sig för hur det skulle gå med prinsens folk om inte han var där.
Prinsen sov så sött och drömde som sina lekande sjöjungfrur – och rätt som det var lyckades han fånga snäckan, för första gången sedan han börjat drömma om den. Han satte snäckan mot örat och hörde stormen tjuta i hans hemlands skogar.
Med ett ryck satte han sig upp i sängen – klarvaken – och märkte att slottet rörde sig. Han ville hoppa av! Han skulle ju rädda prinsessan från draken! Men det var för sent. Han kunde inte göra något annat än att följa med slottet hem igen.
Resan hem var lika lång som resan dit, och när prinsen kom fram packade han alla sina väskor, ty han ville genast resa tillbaka, men innan han var klar blåste det upp till storm. Snön vräkte ner. Snart låg den metertjock på marken, och snöandet bara fortsatte.
Där stod prinsen med sina packade väskor och kom ingenstans. Rätt som det var bankade det på dörren. Utanför stod frusna och hungriga stackare som inte hade någon annanstans att söka skydd.
Vintern kom tidigt det året, och skörden hade slagit fel. Folk hade ont om mat, och förråden började redan tryta. Nu kom de till prinsens slott i stora skaror. Så många var de att de fyllde upp vartenda rum, och hela tiden kom det fler.
Prinsen fick skjuta upp sin resa gång på gång, ty han var tvungen att ta hand om alla. Slottets förråd var fyllda med alla möjliga godsaker från prinsessans land. Där fanns frukter som ingen kunde namnet på, viner som ingen smakat förr, maträtter som ingen hört talas om – och bröd som inte liknade denna världen. Ingen behövde gå hungrig i prinsens slott.
Prinsen fyllde lådor med mat och dryck och gjorde expeditioner ut i landet. Han sökte upp varenda stuga som fanns och dukade upp mat och varma kläder till alla som behövde det. Prinsen genomkorsade de djupaste skogarna och besteg de högsta bergen. Allt för att hitta och hjälpa människor i nöd.
Ingen visste och ingen förstod hur han led i sitt hjärta. För varje dag tänkte han på sin prinsessa som draken säkert rövat bort. Men han kunde inte lämna sitt svältande folk. Och han fruktade att han aldrig skulle få se sin prinsessa igen.
Men dag följde på natt och vintern gick mot vår. Och så äntligen kom dagen då de sista gästerna i prinsens slott tackade för gästfriheten och gav sig av. All mat i prinsens slott var slut. Och nästan allt som prinsen hade ägt var också slut, ty han hade sålt allt för att rädda sitt svältande folk. Men det gjorde ingenting för nu var våren här, och med den kom livet och hoppet tillbaka.
Prinsen packade ihop det lilla han hade kvar och gjorde sig redo för att resa till prinsessans land. Redan nästa morgon skulle han resa, och han gick tidigt till sängs. Kanske drömde han att slottet skulle resa sig och gå igen. Marken skakade. Puts föll ner från taket och en vas föll omkull. Sedan började slottet vibrera, sakta och lugnt, precis som det hade gjort i prinsessans land.
När prinsen vaknade var han redo att resa till prinsessans land, men när han öppnade stora porten fick han en stor chock! Där stod prinsessans slott! Det stod där precis bredvid hans slott! Och de båda slotten lutade sig mot varandra som om de pratade. Porten öppnades och där kom hon ut – hans älskade prinsessa!
Kungen kom också ut. Och drottningen. Och prinsessans systrar. De var där allihopa, fria från drakens klor. Alla hade klarat sig! Prinsen kunde äntligen gifta sig och leva lycklig i alla sina dagar.
Här är sagan slut, men du undrar förstås hur prinsessan slank ur drakens klor. Jo, nu ska jag berätta…
Alla prinsessor som gått i skolan vet att drakar är fåfänga varelser som älskar smicker. Och prinsessan hade faktiskt gått i skolan. Därför visste hon hur drakar skulle tas.
När draken hade fångat henne, flugit henne till bergen och stängt in henne i grottan sa hon till honom: Vilken fin grotta du har, draken. Jag har aldrig sett så många kopparmynt på en och samma gång.
Prinsessan talade som sant och riktigt var, ty rummet var verkligen fyllt med kopparmynt som draken hade stulit genom hårt och mödosamt arbete.
Menar du det här? sa draken och slog belåtet ut med tassarna. Det här är väl ingenting. Då ska du se längre in. Där har jag ett rum fyllt med silvermynt. Följ med mig så ska jag visa dig.
De kom in i ett mindre rum som var fyllt silvermynten från golv till tak. Prinsessan sa: Så många silvermynt har jag aldrig sett i hela mitt liv. Du måste vara världens rikaste drake.
Tja, jag vet inte det, sa draken och svängde glatt på stjärten. Då ska du se ännu längre in i berget. Där har jag ett rum fyllt med guldmynt.
Draken gick in i ett rum så fullt med guldmynt att prinsessan inte fick plats. Hon stannade utanför beundrande all prakt. Nu har jag sett allt! sa hon.
Sedan visslade hon en liten falsk trudelutt och smällde igen dörren med en smäll. Hon vred runt nyckeln två varv och la på haspen. Nu var draken instängd och kunde inte komma ut.
Så gick det till när prinsessan räddade sig själv, sina systrar och alla de tappra riddarna. Alla plockade på sig så många mynt de kunde bära och gick hem som rika män och kvinnor.
Och här slutar sagan. Men nu ska du inte gråta för den stackars draken som blev instängd. Ryktet om rummet fullt med guld spred sig snabbt, och det dröjde inte länge förrän giriga män kom för att stjäla den – och då slapp draken ut igen, det gör de alltid.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com