Lump och anden
Lump var en mycket liten varelse, men det gjorde inget. Världen är full av stora varelser som bråkar och slåss. Är du liten är det ingen som ser dig. Du kan ducka och slippa undan.
Lump bodde i en hydda av bambu. Han hade byggt den själv, mitt i djungeln, i ruinerna av ett gammalt tempel. Templet var övergivet nu, överväxt av träd och röda blommor. Ingen mer än Lump visste att det fanns där.
En gång bodde människor här. De trodde på gudar som de höll på gott humör med fina gåvor, mat och rökelse.
Några av gudarna var mäktiga krigare som försvarade dem mot fiender. Andra hjälpte dem med matlagningen, såg till att fisken nappade och att skördarna slog väl ut. Vissa tog hand om de sjuka och tröstade de som var ledsna. De fanns där hela tiden, gudarna, även om man inte såg dem.
De hade evigt liv och kunde göra som de ville. När människorna dog kom de till deras rike och leva i deras hem, utan sorg i evighet. Nu var människorna borta och deras gudarna glömda. Vad händer med gudar när ingen tänker på dem?
Lump levde ett enkelt liv.
Är man liten behöver man inte så mycket. Det fanns gott om frukt i djungeln. Särskilt den gula mangon som han älskade.
Några vänner hade han också. Myrorna, som gick i parad utanför hans dörr. De vita fåglarna, som slog sig ner på hans tak och pratade om hur mycket bättre allting var, någon annanstans. Och så en ödla, som brukade räcka ut tungan åt honom. Men bara på skoj.
Det enda som störde hans lycka var de stora stormarna som kom med jämna mellanrum. Då vräkte regnet ner och vinden tjöt. Men Lump hade lagt en sten på sitt tak, och var trygg i sin hydda.
En dag kom en herrelös ande drivande genom djungeln.
En ande kan vara stor och mäktig eller liten och obetydlig. Ju fler som tror på en ande, desto starkare blir den, och till slut kan den utföra underverk. Om ingen tror på den, har den ingen makt. Den kan bli lätt och osynlig som vinden. Och försvinna helt.
Och det var knappt Lump hörde när anden knackade på dörren. Ödlan, som just hade stulit en bit mango, räckte ut tungan och gömde sig i ett hörn. Men Lump öppnade och släppte in den osaliga anden. Man ska inte neka den som ber om beskydd.
De blev snart goda vänner, och under många, långa månbelysta nätter skulle anden tala med Lump om sina härliga äventyr, men den här kvällen, den första, berättade han bara om sitt sorgliga öde, det som gjort honom hemlös och svag.
En natt sa anden:
Jag är ingen mäktig ande. Jag kan inte uträtta stora underverk. Men om du tror på mig, delar din mat och tänder rökelser under högtiderna, så ska jag bo hos dig och beskydda dig.
Jag tycker om att sitta högt, sa anden, så jag kan se solen under dagen och lyssna på stjärnorna om natten. Trä en bambustång genom taket och plantera dess rot i golvet. Då kan jag sitta i dess topp och vaka över dig, och se till att inget drabbar dig.
Lump tyckte det lät bra. Han skulle göra som anden hade sagt.
Men en sak till måste du lova mig, sa anden. Om det blåser upp till storm måste du komma och hämta mig. Om jag blåser bort kommer dubbel olycka att drabba ditt hem, och jag kan aldrig mer beskydda dig mer.
Lump förstod. Han gjorde som anden hade sagt – och allt gick honom väl i världen.
Om kvällarna satt han på taket med anden. De såg på månen och stjärnorna. Ibland pratade de med varandra. Ibland satt de tysta.
Ibland var månen hel, ibland halv. Då låg den som en tom skål, redo att fyllas. Varje natt fylldes den på, men rann aldrig över. Och snart var den rund, som en skål med gul mango, innan den sakta tömdes igen.
Lump och anden talade ofta om detta, vem som åt ur månens skål – och vem som fyllde den igen, gång efter gång. Kanske en av gudarna från förr. Varken Lump eller anden hade något svar, men de tyckte om att prata om det.
Ibland kom det stormar över djungeln. Då fick anden kura inne i hyddan, tillsammans med Lump. Det kändes bra att ha sällskap, men synd att anden inte kunde skydda honom mot vindarna som rasade utanför.
Men när anden var svag kände sig Lump desto starkare. Det kändes bra att ha någon att beskydda. Och när stormen drog bort kunden anden återta sin plats, som hemmets beskyddare.
Så gick veckorna och åren, så som tiden alltid går och sakta blir äldre, utan att vi märker något. Lump fick ett långt och lyckligt liv i sin ruin, långt inne i djungeln, långt borta från den larmande världen.
En dag vaknade han ur sin middagsslummer, gammal och krum, och anade mer än kände, att en storm var på väg.
Det var mitt i regnsäsongen och stormarna kom tätt, men den här gången orkade Lump inte klättra upp och hämta anden. Han var för trött för att klättra. Och han var trött på att vara rädd.
Molnen växte sig mörkare över träden, men Lump märkte den inte, ty hans ögon var skumma av starr. Vinden växte i styrka och kastade grenar och frukt på hans hus, men han hörde det inte, ty hans hörsel var svag.
En ung vind svepte genom djungeln på jakt efter något att leka med. Den fick syn på anden som hängde fast vid Lumps hus likt ett segel på en båt, redo att kasta loss mot nya äventyr. Den unga vinden tyckte om att leka. Han blåste rakt in i anden och drog med sig Lumps hus högt upp i luften, i en virvlande dans.
Långt där nere var ruinen av det gamla templet. Där hade människor bott för länge sedan. Människor som bad till gamla gudar, lika bortglömda som de själva. Lump kunde höra dem prata, skratta och leka, när han och anden svepte fram över marken, som ett skepp om natten.
Högt över molnen flög de, upp mot månen som var fylld till brädden av gyllene ljus, som en skål med solmogen mango, reda att ätas. Varje månad fylls månens bägare av flödande ljus. Och varje månad dricks den upp. Vem som fyller bägaren och vem som tömmer den, det vet ingen dödlig som lever här på jorden.
Lump vet. Anden vet det också. De pratar ofta om det. Men de är så små. Du kanske inte kan höra dem?
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com