Väldig var han, björnen som vandrade i skogen. Knytt och fä som kröp och sprang och hoppade eller flög – alla höll dom sig undan då han kom. Och nog tyckte björnen att skogen som han kommit till var väl ödslig. Hur han än letade kunde han inte hitta en vänlig själ att byta ett par ord med.
Han kikade in i grävlingens gryt. Han ruskade på ekorrens gran. Och han knackade på myrornas stack. Men grävlingen hade krupit så långt in att ingen kunde se’n, och ekorren hade klättrat så högt att ingen kunde nå’n. Och myrorna hade stuckit för länge sedan.
Björnen klampade ut i forsen och kände efter om det fanns en lax eller mört som ville leka med honom. Men alla fiskarna höll sig undan, och allt som björnen kände var den stridande forsens kalla vatten mot sin päls.
Björnen reste sig upp på bakbenen och slog ut med ramarna. ”Finns det ingen här som vill leka med mig?” vrålade han med sina lungors fulla kraft. Och så väldigt var hans vrål att det hördes över hela skogen. De närmaste träden vek sig som i storm. En vildkatt ramlade ner från sin sovgren, och en rapphöna fick lock för ena örat.
”Det här var inget kul ställe”, muttrade björnen för sig själv. Nu går jag och lägger mig.”
Och det gjorde han. Han gick i idé och sov hela vintern. När han var borta vågade djuren krypa fram ur sina skrymslen och vrån. Dom var lättade och glada över att ha överlevt en sådan väldig björn.
”Såg ni hur han for fram som en vilde genom skogen?” sade räven. ”Han lämnade inte sten på sten och snokade överallt efter något att äta.”
”Ja, han grävde nästan upp mitt gryt”, sade grävlingen.
”Och mig ruskade han nästan ned från trädet”, sade ekorren.
”Hans stridsvrål var det ruskigaste jag hört”, sade rapphönan som fortfarande hade lock för ena örat.
Så sade man, och så talte man om den väldiga björnen som hade härjat och skövlat och förstört. Och varje gång han nämndes så blev han allt större och allt grymmare och allt farligare. Ty så går det ofta med historier som ingen säger emot.
Men om detta visste björnen ingenting. Han sov så gott och hade inga bekymmer i världen. När han vaknade hade han sovit hela vintern utan mat. Han var så mager och klen att han inte skulle skrämma en mus, ens om han försökte.
Och skogen som förut hade varit så ödslig, den var nu fylld av sol och det kvittrade och sjöng och sjöd av liv överallt. Och alla var glada och hjälpsamma mot varann.
Dom berättade om den stora slagbjörnen som hade härjat och skövlat där förra hösten. ”Här tar vi hand om varandra”, sade djuren, ”ty vi har lärt oss att livet är skört och värdefullt – och tillsammans är vi starka.”
Den där stora slagbjörnen måste ha kommit efter att jag var här, tänkte björnen. ”Låt oss hoppas att han inte kommer tillbaka,” sade han, ”ty här vill jag stanna och här vill jag bo!”
Så sade han och så gjorde han. Och så vitt man vet bor han där än. Jag såg honom senast i går.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com