Christer Barregren

Det var en gång en spik som låg och blänkte i snickarens låda bland hundra andra spikar. Att vara spik är mycket fint. Med spikar kan man bygga stora hus och båtar och långa broar som sträcker sig mellan två länder. Och mycket annat. Man måste förstås ha virke och tegel och annat när man bygger, men det är spiken som håller ihop det hela. Utan spik kan inget byggas, och allt skulle rasa samman om man tog bort dem. Spiken är viktig! Och just den här spiken var en halv tum längre än alla andra, så han var extra viktig. Han undrade vilka stordåd han skulle utföra då snickaren tog upp honom ur lådan som den första spiken för dagen. Han hörde hur man snickrade och sågade runt omkring, och det var en fröjd att höra! Han förstod att det var ett stort och viktigt bygge som han hamnat på. Kanske skulle kungen komma dit och hålla tal när allt var klart. Spiken sträckte på sig och vinkade till kamraterna som låg kvar i lådan och såg avundsjuka ut. Även snickaren tänkte på kungen. Men han v...

Tordyveln Sigge satt på en komocka och spanade. Vad han spanade efter visste ingen, men han var kung, så ingen frågade. Varför han var kung visste ingen heller, men nu var han det, och då frågade man inte. – Den där kullen ser bra ut att inta, sa kung Sigge med sin myndigaste basröst. Där finns gott om mat. Med mat menade Sigge komockor. För det är vad tordyvlar äter. Hans armé bestod av tordyvlarna Petter, Gunvald och Thorleif, och de såg också att det fanns gott om komockor där. Men det gjorde det alltid, för en flock med kor bodde där. Petter, Gunvald och Thorleif var hungriga. De önskade att deras kung kunde skynda sig lite. De sneglade lite på varandra. I dag var han på det humöret, sa deras blickar. Det här kommer att ta tid. – Ah, min kära underståtar, mina kära kossor, deklamerade Sigge. Ännu en dag har ni slitit för vår skull. Tack för dessa väldoftande komockor. Välsignade vare I som skita ut dessa mockor till förnöjelse och näring åt oss. Sigge tyckte om att tala stors...

Det var en gång en kung som bodde ensam i ett stort slott. Alla var avundsjuka på kungen som hade ett så stort slott. Och för varje dag som gick blev slottet allt större eftersom kungen hela tiden byggde ut och byggde till. Kungen tyckte själv att han var den präktigaste kung som någonsin levat. Ingen var så fin och rik och vacker som han. Det tyckte han i alla fall själv. Kungen hade med andra ord ett stort ego. Det var så stort att det knappt fick plats i slottet. Därför blev kungen tvungen att bygga ut slottet. Och ju större slottet blev, desto större var kungens prakt och ära. Och då växte hans ego ännu mer. Till slut var slottet så stort att det inte gick att göra större. Då stod kungen på höjden av sin makt. Ingen kung hade större ego än han. Kungen hyllades av folk från när och fjärran. Hans ego växte sig så stort att det inte fick plats innan för slottets väggar. De bågnade och bände och det knakade i fogarna. Och till slut sprack murbruket upp och hela slottet föll samman...

Väldig var han, björnen som vandrade i skogen. Knytt och fä som kröp och sprang och hoppade eller flög – alla höll dom sig undan då han kom. Och nog tyckte björnen att skogen som han kommit till var väl ödslig. Hur han än letade kunde han inte hitta en vänlig själ att byta ett par ord med. Han kikade in i grävlingens gryt. Han ruskade på ekorrens gran. Och han knackade på myrornas stack. Men grävlingen hade krupit så långt in att ingen kunde se’n, och ekorren hade klättrat så högt att ingen kunde nå’n. Och myrorna hade stuckit för länge sedan. Björnen klampade ut i forsen och kände efter om det fanns en lax eller mört som ville leka med honom. Men alla fiskarna höll sig undan, och allt som björnen kände var den stridande forsens kalla vatten mot sin päls. Björnen reste sig upp på bakbenen och slog ut med ramarna. ”Finns det ingen här som vill leka med mig?” vrålade han med sina lungors fulla kraft. Och så väldigt var hans vrål att det hördes över hela skogen....