Sagan om spiken

Det var en gång en spik som låg och blänkte i snickarens låda bland hundra andra spikar.

Att vara spik är mycket fint. Med spikar kan man bygga stora hus och båtar och långa broar som sträcker sig mellan två länder. Och mycket annat.

Man måste förstås ha virke och tegel och annat när man bygger, men det är spiken som håller ihop det hela. Utan spik kan inget byggas, och allt skulle rasa samman om man tog bort dem. Spiken är viktig!

Och just den här spiken var en halv tum längre än alla andra, så han var extra viktig. Han undrade vilka stordåd han skulle utföra då snickaren tog upp honom ur lådan som den första spiken för dagen.

Han hörde hur man snickrade och sågade runt omkring, och det var en fröjd att höra! Han förstod att det var ett stort och viktigt bygge som han hamnat på. Kanske skulle kungen komma dit och hålla tal när allt var klart.

Spiken sträckte på sig och vinkade till kamraterna som låg kvar i lådan och såg avundsjuka ut.

Även snickaren tänkte på kungen. Men han var inte glad. När han kom till jobbet hade han fått bannor av byggherren för att bygget var försenat. Och innan dess hade han fått bannor av sin hustru för han hade tagit på sig skjortan bak och fram.

Han var inte alls på humör för att slå i spik. Han tog den långa spiken – och PANG! där slog han spiken sned. ”Det var för den bakvända skjortan”, tänkte han och bankade spiken rätt.

Han satte spiken på plats och måttade noga, men har man en gång slagit en spik sned så böjer den sig lätt igen. Pang! Där vek sig spiken på nytt. ”Det var för byggherren som skällde på mig”, tänkte snickaren och slängde spiken ifrån sig.

Den här dagen började verkligen inte bra för snickaren. Men den andra spiken gick bättre, likaså den tredje. Sedan gick resten av dagen som en dans.

Och bygget blev faktiskt klart i tid, och kungen kom dit med pompa och ståt och hundra ministrar med höga hattar. Kungen hade krona på huvudet och den blänkte så fint i solen. Och så höll han tal och klippte band och förklarade bygget för invigt. Och så skålade man i Champagne.

Bredvid kungen stod byggherren och sken som en sol, för han var så nöjd att bygget var klart. Och i publiken stod snickaren med rättvänd skjorta – nytvättad och struken – och tänkte på sitt bygge, och det var ett präktigt bygge ändå. Och bredvid honom stod hans hustru och var den stoltaste hustru en snickare haft.

Men spiken då, hur gick det med honom? Jo, han var också där. Snickarens yngsta lärling hade hittat honom, och han hade böjt och bockat honom till den bästa slangbella som en snickarlärling någonsin hade haft.

Och vad som sedan hände med kungens krona och ministrarnas höga hattar får du själv räkna ut, för här tar sagan slut.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Tordyveln Sigge och hans tappra riddare

Tordyveln Sigge satt på en komocka och spanade. Vad han spanade efter visste ingen, men han var kung, så ingen frågade. Varför han var kung visste ingen heller, men nu var han det, och då frågade man inte.

– Den där kullen ser bra ut att inta, sa kung Sigge med sin myndigaste basröst. Där finns gott om mat.

Med mat menade Sigge komockor. För det är vad tordyvlar äter. Hans armé bestod av tordyvlarna Petter, Gunvald och Thorleif, och de såg också att det fanns gott om komockor där. Men det gjorde det alltid, för en flock med kor bodde där.

Petter, Gunvald och Thorleif var hungriga. De önskade att deras kung kunde skynda sig lite. De sneglade lite på varandra. I dag var han på det humöret, sa deras blickar. Det här kommer att ta tid.

– Ah, min kära underståtar, mina kära kossor, deklamerade Sigge. Ännu en dag har ni slitit för vår skull. Tack för dessa väldoftande komockor. Välsignade vare I som skita ut dessa mockor till förnöjelse och näring åt oss.

Sigge tyckte om att tala storslaget. Det gjorde han alltid. Såvida han inte förklarade krig mot korna för att maten var kall eller för torr – eller bara för att han kände för det.

En kung måste veta sina plikter. Krig hörde till dem.

Men i dag var kung Sigge på gott humor. Ända tills han såg att Thorleif knaprade och åt på den komocka som han satt på.

– Vad gör han? Vad gör han! skrek Sigge. Äter han på vår tron? Hur vågar han? Släng honom i fängelsehålorna!

– Äsch, vi har ju inga fängelsehålor, sa Petter som också kände sig sugen på kungens komocka. Den såg väldigt tjock och god ut. Rykande färsk och fortfarande lite dallrig i konsistensen. Säkert fylld med klöver. Och kanske en och annan blåklint och lite vallmo.

– Dessutom har vi ju fyllt våra jordhålor med koskit, sa Gunvald och höll händerna bakom ryggen för att inte visa att han också tagit bit av kungens tron.

– Nåja, det kanske ni har rätt i, sa Sigge. Hans straff får bli att spana på korna. Äter de ordentligt? Tuggar de ordentligt? Har Rosa slutat med sin diet? Och har hon inte det måste du hota med fängelse! skrek Sigge.

– Okej! sa Thorleif och surrade bort till kossorna där han satte sig på första bästa komocka och började äta.

– Nuså, nu ska vi ha en fältplan, sa Sigge och vände sig till de andra.

Men då var de borta. De hade inte orkat vänta längre utan surrade från komocka till komocka och letade efter mumsbitar (innan flugorna hann dit och sög ut det gottaste ur dem).

– Mina tappra soldater, mumlade Sigge rörd. De är så ivriga på att få börja arbeta. De ville överraska oss, deras konung genom att börja arbeta utan att vänta på våra order. De ska belönas med mockarorden allihopa. Jag ska dubba dem till riddare. Thorleif också.

Kung Sigge började skriva på ”Tal För Tappra Riddare”. Men så började hans mage att kurra. Han var också hungrig. Tronen han satt på verkade mycket inbjudande. Det kan inte skada att ta sig en tugga, tänkte han och tog sig en tugga.

Inom kort hade han glömt bort att han var kung. Han hade glömt kriget om kullen och soldaterna som skulle bli riddare senare på kvällen. Och snart var tronen uppäten.

För det är ju vad tordyvlar gör. De behöver ingen kung, inga arméer eller fängelsehålor. De äter koskit och håller rent på våra ängar. Det gör de rätt i, för det gör bäst.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Kungens slott

Det var en gång en kung som bodde ensam i ett stort slott. Alla var avundsjuka på kungen som hade ett så stort slott. Och för varje dag som gick blev slottet allt större eftersom kungen hela tiden byggde ut och byggde till.

Kungen tyckte själv att han var den präktigaste kung som någonsin levat. Ingen var så fin och rik och vacker som han. Det tyckte han i alla fall själv.

Kungen hade med andra ord ett stort ego. Det var så stort att det knappt fick plats i slottet. Därför blev kungen tvungen att bygga ut slottet. Och ju större slottet blev, desto större var kungens prakt och ära. Och då växte hans ego ännu mer.

Till slut var slottet så stort att det inte gick att göra större. Då stod kungen på höjden av sin makt. Ingen kung hade större ego än han.

Kungen hyllades av folk från när och fjärran. Hans ego växte sig så stort att det inte fick plats innan för slottets väggar. De bågnade och bände och det knakade i fogarna. Och till slut sprack murbruket upp och hela slottet föll samman till en hög av grus.

Då såg alla att slottet bara var en kulis, en snygg yta utan innehåll. Och långt där inne satt kungen i sin ensamhet och grät över sitt förlorade slott. Men istället för att tycka synd om kungen hyllade folket hans stora tur, ty slottet hade gått i bitar och kungen hade inte fått en skråma. Och när kungen såg på ruinerna av sitt fallna slott förstod han att de hade rätt.

Hans ego fick fara och flyga vart det ville, ty det var en tung packning att bära på genom livet. Istället lade han ihop några pinaler i ett knyt och gick på luffen, ty det hade han drömt om sen barn.

Och vart han kom och vart han gick, så hyllades han för sin lycka. Och ju mer han hyllades för sin lycka, desto lyckligare blev han tills hans lycka var så stor att den täckte hela landet.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Den stora björnen

Väldig var han, björnen som vandrade i skogen. Knytt och fä som kröp och sprang och hoppade eller flög – alla höll dom sig undan då han kom. Och nog tyckte björnen att skogen som han kommit till var väl ödslig. Hur han än letade kunde han inte hitta en vänlig själ att byta ett par ord med.

Han kikade in i grävlingens gryt. Han ruskade på ekorrens gran. Och han knackade på myrornas stack. Men grävlingen hade krupit så långt in att ingen kunde se’n, och ekorren hade klättrat så högt att ingen kunde nå’n. Och myrorna hade stuckit för länge sedan.

Björnen klampade ut i forsen och kände efter om det fanns en lax eller mört som ville leka med honom. Men alla fiskarna höll sig undan, och allt som björnen kände var den stridande forsens kalla vatten mot sin päls.

Björnen reste sig upp på bakbenen och slog ut med ramarna. ”Finns det ingen här som vill leka med mig?” vrålade han med sina lungors fulla kraft. Och så väldigt var hans vrål att det hördes över hela skogen. De närmaste träden vek sig som i storm. En vildkatt ramlade ner från sin sovgren, och en rapphöna fick lock för ena örat.

”Det här var inget kul ställe”, muttrade björnen för sig själv. Nu går jag och lägger mig.”

Och det gjorde han. Han gick i idé och sov hela vintern. När han var borta vågade djuren krypa fram ur sina skrymslen och vrån. Dom var lättade och glada över att ha överlevt en sådan väldig björn.

”Såg ni hur han for fram som en vilde genom skogen?” sade räven. ”Han lämnade inte sten på sten och snokade överallt efter något att äta.”

”Ja, han grävde nästan upp mitt gryt”, sade grävlingen.

”Och mig ruskade han nästan ned från trädet”, sade ekorren.

”Hans stridsvrål var det ruskigaste jag hört”, sade rapphönan som fortfarande hade lock för ena örat.

Så sade man, och så talte man om den väldiga björnen som hade härjat och skövlat och förstört. Och varje gång han nämndes så blev han allt större och allt grymmare och allt farligare. Ty så går det ofta med historier som ingen säger emot.

Men om detta visste björnen ingenting. Han sov så gott och hade inga bekymmer i världen. När han vaknade hade han sovit hela vintern utan mat. Han var så mager och klen att han inte skulle skrämma en mus, ens om han försökte.

Och skogen som förut hade varit så ödslig, den var nu fylld av sol och det kvittrade och sjöng och sjöd av liv överallt. Och alla var glada och hjälpsamma mot varann.

Dom berättade om den stora slagbjörnen som hade härjat och skövlat där förra hösten. ”Här tar vi hand om varandra”, sade djuren, ”ty vi har lärt oss att livet är skört och värdefullt – och tillsammans är vi starka.”

Den där stora slagbjörnen måste ha kommit efter att jag var här, tänkte björnen. ”Låt oss hoppas att han inte kommer tillbaka,” sade han, ”ty här vill jag stanna och här vill jag bo!”

Så sade han och så gjorde han. Och så vitt man vet bor han där än. Jag såg honom senast i går.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---