Tordyveln Sigge och hans tappra riddare
Tordyveln Sigge satt på en komocka och spanade. Vad han spanade efter visste ingen, men han var kung, så ingen frågade. Varför han var kung visste ingen heller, men nu var han det, och då frågade man inte.
– Den där kullen ser bra ut att inta, sa kung Sigge med sin myndigaste basröst. Där finns gott om mat.
Med mat menade Sigge komockor. För det är vad tordyvlar äter. Hans armé bestod av tordyvlarna Petter, Gunvald och Thorleif, och de såg också att det fanns gott om komockor där. Men det gjorde det alltid, för en flock med kor bodde där.
Petter, Gunvald och Thorleif var hungriga. De önskade att deras kung kunde skynda sig lite. De sneglade lite på varandra. I dag var han på det humöret, sa deras blickar. Det här kommer att ta tid.
– Ah, min kära underståtar, mina kära kossor, deklamerade Sigge. Ännu en dag har ni slitit för vår skull. Tack för dessa väldoftande komockor. Välsignade vare I som skita ut dessa mockor till förnöjelse och näring åt oss.
Sigge tyckte om att tala storslaget. Det gjorde han alltid. Såvida han inte förklarade krig mot korna för att maten var kall eller för torr – eller bara för att han kände för det.
En kung måste veta sina plikter. Krig hörde till dem.
Men i dag var kung Sigge på gott humor. Ända tills han såg att Thorleif knaprade och åt på den komocka som han satt på.
– Vad gör han? Vad gör han! skrek Sigge. Äter han på vår tron? Hur vågar han? Släng honom i fängelsehålorna!
– Äsch, vi har ju inga fängelsehålor, sa Petter som också kände sig sugen på kungens komocka. Den såg väldigt tjock och god ut. Rykande färsk och fortfarande lite dallrig i konsistensen. Säkert fylld med klöver. Och kanske en och annan blåklint och lite vallmo.
– Dessutom har vi ju fyllt våra jordhålor med koskit, sa Gunvald och höll händerna bakom ryggen för att inte visa att han också tagit bit av kungens tron.
– Nåja, det kanske ni har rätt i, sa Sigge. Hans straff får bli att spana på korna. Äter de ordentligt? Tuggar de ordentligt? Har Rosa slutat med sin diet? Och har hon inte det måste du hota med fängelse! skrek Sigge.
– Okej! sa Thorleif och surrade bort till kossorna där han satte sig på första bästa komocka och började äta.
– Nuså, nu ska vi ha en fältplan, sa Sigge och vände sig till de andra.
Men då var de borta. De hade inte orkat vänta längre utan surrade från komocka till komocka och letade efter mumsbitar (innan flugorna hann dit och sög ut det gottaste ur dem).
– Mina tappra soldater, mumlade Sigge rörd. De är så ivriga på att få börja arbeta. De ville överraska oss, deras konung genom att börja arbeta utan att vänta på våra order. De ska belönas med mockarorden allihopa. Jag ska dubba dem till riddare. Thorleif också.
Kung Sigge började skriva på ”Tal För Tappra Riddare”. Men så började hans mage att kurra. Han var också hungrig. Tronen han satt på verkade mycket inbjudande. Det kan inte skada att ta sig en tugga, tänkte han och tog sig en tugga.
Inom kort hade han glömt bort att han var kung. Han hade glömt kriget om kullen och soldaterna som skulle bli riddare senare på kvällen. Och snart var tronen uppäten.
För det är ju vad tordyvlar gör. De behöver ingen kung, inga arméer eller fängelsehålor. De äter koskit och håller rent på våra ängar. Det gör de rätt i, för det gör bäst.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com