Hon planterade ett huvud i sitt knä

Hon planterade ett huvud i sitt knä
och såg drömmar växa fram
medan flodens armar
slingrade sig
om hennes ben.
Hon smekte oceaner
med sin hand
och växte sakta in i en
känslig skog.

Han väntar henne där.

1998-07-15

Så här gick det till (dikt)

Det var inte meningen att han skulle överleva.
Vem som helst som kunde tyda tecknen skulle ha förstått det.
Det gällde inte sköterskan som utan tanke på värdighet
sprang iväg med det lilla knytet i sin famn och räddade hans liv.
Det la grunden till ett missförstånd
som sedan följde honom.
Man trodde att han skulle få leva.

Förnumstiga doktorer fick för sig att bota sjukdommar
som bara några år tidigare hade tagit vem som helst.
Föräldrar och släktingar kom att vaka över honom
och utestängde honom från alla de olyckor
som rykt bort så många sunda pojkar.
Även den första olyckliga kärleken överlevde han.
Sin första fylla likaså.
Kanske la det grunden till den trygghet
som kom att följa honom.
Han trodde att han skulle få leva.

Han fick chansen att studera. Den första i sin släkt.
Hårt arbete gjorde honom till en man att räkna med.
Han blev en man i staten.
Gift två gånger.
Överlevde båda gångerna.
Han fick tre barn och sex barnbarn.
Till sist: en viss nonchalans som på det hela taget
gjorde det lätt för döden att finna fäste
då han tittade bort ett ögonblick.


1998-07-03

Min älskade talar

Det sägs att min älskade löste upp sitt hår
och flöt ut i ett hav.

Hon rörde sig sakta
mot världens midja
och lockade med svalka
från dagens ögon.

Det sägs att jag stod länge på stranden
och beundrade den stilla ytan
utan att förstå de djup
som lockade mig.

Det sägs
att min älskade
var ett hav
i solnedgång.

När morgonen kom
talade bara mina fotspår
i sanden.

Vaggvisa

De grälade inte
min mamma och han
de ”diskuterade”
med låga röster
varje natt

hans röst var dov och monoton
och tröttnade aldrig
det var hans taktik
att trött ut sin motståndare
vem det än var

henne röst var ljus och avbröt ofta
samtalet ändrade riktning
men inte ton
och fortsatte
som förut

diskussionen växte till en väv
utan början eller slut
den kröp som fukt
längs väggarna
det blev en lukt som inte
gick att tvätta bort

ibland lyssnade jag
men de sa inget
ljudet steg och sjönk
men överraskade aldrig
medan jag kände i min svagt
spirande ångest vem som hade övertag
och vem som var på fall
det blev min vaggvisa

efter ett tag flöt jag ut genom fönstret
mot stjärnornas hav
där jag vaggades till sömns
på botten av ett stort fartyg
med örat mot de sekel
som sakta kluckade förbi

innan jag vaknade av tystnaden
och förstod att hon grät.