Christer Barregren

Hon planterade ett huvud i sitt knä och såg drömmar växa fram medan flodens armar slingrade sig om hennes ben. Hon smekte oceaner med sin hand och växte sakta in i en känslig skog. Han väntar henne där. 1998-07-15

Det var inte meningen att han skulle överleva. Vem som helst som kunde tyda tecknen skulle ha förstått det. Det gällde inte sköterskan som utan tanke på värdighet sprang iväg med det lilla knytet i sin famn och räddade hans liv. Det la grunden till ett missförstånd som sedan följde honom. Man trodde att han skulle få leva. Förnumstiga doktorer fick för sig att bota sjukdommar som bara några år tidigare hade tagit vem som helst. Föräldrar och släktingar kom att vaka över honom och utestängde honom från alla de olyckor som rykt bort så många sunda pojkar. Även den första olyckliga kärleken överlevde han. Sin första fylla likaså. Kanske la det grunden till den trygghet som kom att följa honom. Han trodde att han skulle få leva. Han fick chansen att studera. Den första i sin släkt. Hårt arbete gjorde honom till en man att räkna med. Han blev en man i staten. Gift två gånger. Överlevde båda gångerna. Han fick tre barn och sex barnbarn. Till sist: en viss nonchalans ...

Det sägs att min älskade löste upp sitt hår och flöt ut i ett hav. Hon rörde sig sakta mot världens midja och lockade med svalka från dagens ögon. Det sägs att jag stod länge på stranden och beundrade den stilla ytan utan att förstå de djup som lockade mig. Det sägs att min älskade var ett hav i solnedgång. När morgonen kom talade bara mina fotspår i sanden.

De grälade inte min mamma och han de ”diskuterade” med låga röster varje natt hans röst var dov och monoton och tröttnade aldrig det var hans taktik att trött ut sin motståndare vem det än var henne röst var ljus och avbröt ofta samtalet ändrade riktning men inte ton och fortsatte som förut diskussionen växte till en väv utan början eller slut den kröp som fukt längs väggarna det blev en lukt som inte gick att tvätta bort ibland lyssnade jag men de sa inget ljudet steg och sjönk men överraskade aldrig medan jag kände i min svagt spirande ångest vem som hade övertag och vem som var på fall det blev min vaggvisa efter ett tag flöt jag ut genom fönstret mot stjärnornas hav där jag vaggades till sömns på botten av ett stort fartyg med örat mot de sekel som sakta kluckade förbi innan jag vaknade av tystnaden och förstod att hon grät.