Christer Barregren

Det händer varje natt när människor förlorar sitt medvetande att den underjordiska hamnen stiger upp till ytan och tar över allt som var levande skepp lägger till andra flyter iväg under havet sover husen skyddade av människors drömmar jag ser det när jag sitter på berget för vi tillhör inte världen och endast den som är utanför kan se allt.  

Öarna sticker upp ur havet och tittar på oss när vi ror förbi de blyga ligger med ögon i gränslandet mellan det kända och det okända några hukar sig för vinden och längtar tillbaka till glömskan att flyta med havets rytm andra vänder ryggen mot horisonten och öppnar sin famn mot alla som söker deras inre lugn endast våghalsiga dagar ror vi runt dem och litar på vår egen kraft längre ut blir öarna tysta de har sett för mycket hos dem finns ingen hjälp att få havet motar oss tillbaka det vill oss väl egentligen men kan inte hålla tillbaka sin egen kraft och vi ger efter faller tillbaka hittar sprickorna som leder oss in vi ror i skydd av öar igen gamla vänner som ser annorlunda ut från det här hållet eller är det vi som inte är de samma vi överlever allt utom vägen tillbaka.  

Bryggan håller fast ön förankrar den i havet hindrar oss från att driva iväg även båtarna går att koppla där annars skulle de rymma de buffar vänskapligt på oss när vi klättrar ner i dem och kopplar loss dem och släpper lös deras inbyggda äventyr vi ville inte bada nära bryggan läskigt att simma under den gränslandet mellan land och hav har alltid skrämt mig jag ser pålar av trä lämna luft och sol och försvinna ner i mörker jag visste redan som barn om jag föll i och måste hålla fast med båda armarna runt en svartnande påle hal av sjögräs och tång och sväva mellan ljus och mörker för att överleva skulle jag hellre simma åt andra hållet ut mot havs och dö med solen i ögonen.