Öarna sticker upp
ur havet och tittar på oss
när vi ror förbi
de blyga ligger med ögon
i gränslandet mellan det kända
och det okända
några hukar sig för vinden
och längtar tillbaka till glömskan
att flyta med havets rytm
andra vänder ryggen mot horisonten
och öppnar sin famn mot alla
som söker deras inre lugn
endast våghalsiga dagar
ror vi runt dem
och litar på vår
egen kraft
längre ut blir öarna tysta
de har sett för mycket
hos dem finns ingen hjälp
att få
havet motar oss tillbaka
det vill oss väl egentligen
men kan inte hålla tillbaka
sin egen kraft
och vi ger efter faller tillbaka
hittar sprickorna som
leder oss in
vi ror i skydd av öar igen
gamla vänner som ser
annorlunda ut
från det här
hållet
eller är det vi
som inte är
de samma
vi överlever allt
utom vägen
tillbaka.