Christer Barregren

Jag fångade enhörningen, sa hon. Jag lockade honom med min lenaste röst. Jag lockade honom med min mildaste blick. Och han la sitt huvud i mitt knä Jag fångade enhörningen, sa hon. Jag lindade mina fingrar i hans päls. Jag strök med handen över hans ögon. Och hans ögon var mörka som skogen. Hans ögon var mörka av sorg. Jag fångade enhörningen, sa hon. Han genomborrade mitt hjärta med sitt horn. Det gjorde inte ens ont.

Kroppen slöt sig om honom. Han skakade och slet i gallret utan att någon förstod. Skräcken växte i mörkret som också växte tills skriket inte längre nådde ut. Då högg sorgen hål i sig själv och förblödde utan att ha funnit skälet för sitt liv.

Vinden driver rastlös in över staden likt en tonåring som inte vet var han ska göra av sina armar eller ben eller den rastlösa längtan som inte går att förklara men ständigt söker ett mål. Vinden slår omkull en reklamskylt på torget.

Molnen satte sig sakta likt ett jättelikt urverk i rörelse människorna skallrade genomskinliga i vinden medan skogen närmade sig staden det kändes i luften en förändring hade skett ordern var given och gick inte att ta tillbaka under natten urholkades människors hjärtan och de blev främlingar för varandra på morgonen såg vi havet ligga uppvräkt på stranden med den spräckliga sidan mot barnets kind.

det skär i mig att se dig så här med kniven i högsta hugg

Han var macho redan som barn. Snuttekedja.

jag vill ge dig allt kan inte neka dig något därför är jag din slav

när jag blir gammal ska jag ljuga för vackra sköterskor om min vilda ungdom och de ska skratta och ljuga för en gammal man om sitt vilda liv

när hösten drar dagen i smutsen är du bra att ha till hands när skillnaden mellan liv och död är den smala springan av ljus under dina ögonlock

låt oss gå och bli gamla tillsammans

bortsett från att det här är en helt vanlig dag med regntunga moln och trista gator måste jag säga att du ler vackert när jag älskar dig

ta ifrån mig makten av mitt val låt mig lida av din skönhet låt mig växa i dig som det enda sättet att bli fri

han var ung hennes älskare knappt sprungen ur sin glädjes blomning fröade han på mattan

sinne för romantik stämning för sex så bar hon fram sitt knull till mig med levande ljus mellan bitande tänder

låt mig knulla dina ögon sa hon och alla vände sig om hon visste att de log

Du är välkommen att bo hos mig och mitt ego men det blir nog trångt. Jag har bara en femrummare

jag var rik men förlorade allt nu trycker jag näsan mot rutan i ditt gamla hem och ser främmande män dansa i din kropp

det är ingen idé att grubbla ingen idé att hänga läpp ingen anledning att skjuta sig med din pappas gevär bara för att jag saknar dig så förbannat

verkligheten löstes upp och flöt ut i mina lemmars välkomnande av dig

senare i kväll när jag reser till drömmarnas land ska allt vara vackert och färdigställt och kungen ska vara där och prinsessan och halva kungariket ska vara där och du med hela ditt härliga liv ska vara där och då vill jag inte bli väckt av förstulna ord om vart tog vår kärlek vägen

när jag begravde mig i din varma glömska och lät mig föras bort av något som förblev starkare än likgiltigheten och mjukare än livet

att jag skrattar betyder inte att jag saknar respekt för skörheten i denna lycka

Drömmar kan aldrig överträffa verkligheten en dag som denna. Det är en dag som denna som skapar drömmar.

du är vacker när jag säger du är vacker i den stolta överraskningens korta ögonblick är du som vackrast innan ditt blyga leende rätar anletsdragen ler du mot mig

det stora okända det lilla kända och däremellan ditt leende

tungan slant och orden föll dig i smaken

försiktigt infogad av lätta händer bar hon en dröm i pannans rynka

Orden lever sitt eget liv och om natten när författaren sover och läsaren inte är uppfunnen frigör de sig från sina meningar och går på upptäcksfärd över sidorna