Christer Barregren

En homsa satt på trappen till sitt hus och täljde på en pinne. Den tidiga vårsolen värmde hans lilla kropp. Vinden susade i björkarna och en fågel sa: Tjuip! Tjuip! Tjuip! Homsan visste inte varför den var så upprörd, men en liten homsa kan ju inte veta allt. Han fortsatte att tälja på sin pinne som skulle bli något fint. Då föll en skugga över honom och det blev kallt. En polis tornade upp sig över honom och skymde solen. – Nu kommer du med här, sa polisen och slängde ner honom i en svart säck. Så här går det när man är dum. – Vad har jag gjort, pep homsan. – Det vet du så väl, sa polisen. Gör det inte värre för dig själv genom att neka. Homsan visste inte vad han hade gjort. Bara att han vaknat som vanligt den morgonen och tvättat sig i bäcken och känt att livet kändes bra, vilket var ovanligt. Homsan brukade vara rädd. Rädd för de stora. Rädd för det okända. Och rädd för mörker. Nu bars han iväg i en mörk säck av en stor polis utan att veta varför. Och pinnen som han tänkte täl...

Det här är en saga om en trollfamilj som bodde i Stora Skogen. Det var trollfar, trollmor och de tre trollungarna Knådden, Knallen och Knuten. Ja, troll har faktiskt namn. Men de använder dem aldrig. Man sa unge ett, unge två och unge tre. Och därmed jämt. Ingen kan ju begära att trollfar och trollmor ska komma ihåg alla sina barn. De kom och gick som de ville. Ibland var det någon som rymde hemifrån ett tag, när andan föll på. Ibland hittade man ett övergivet barn i skogen som man tog med sig hem. Trollmors dörr stod alltid öppen för den som ville gå in. Elden brann muntert för den som ville värma sig. I grytan puttrade en soppa för den som var hungrig. Hade man loppor i pälsen, myror i brallan eller spring i bena så var trollmor aldrig längre bort än att hon kom springande om man skrek tillräckligt högt. Allt hade varit frid och trevnad om inte trollfar jobbat så mycket! Varje morgon tog han sitt pick och packade ner det i en säck och var borta hela dagen. Och ibland kom han inte...