Pepparkakshuset
"Berätta igen. Berätta om barnen som bodde i ett pepparkakshus och fick äta så mycket godis de ville."
"Jag har ju berättat den historien så många gånger redan. Du kan den bättre än mig."
"Nej, berätta igen. Jag kan inte sova annars."
"Okej..."
Han reste sig på armbågen och såg på sin lillasyster som låg på madrassen bredvid honom. Hans syster tittade på honom med stora ögon, trygga och förväntansfulla. De som annars såg de rädda och vaksamma ut, skrämda av de grova händerna och de hårda orden.
Hans ord var mjuka och fick henne att slappna av. Han var hennes storebror och hennes enda trygghet nu när mamma var död och pappa borta. Han började berätta.
"När vi var små bodde vi hemma hos mamma och pappa..."
"Och mamma hade den stora gula klänningen på sig!"
"Ja, det hade hon. Och det doftade gott från spisen och pappa rökte pipa."
"Och jag var på hans knä!"
"Det var du. Och han sjöng för dig och skrattade då du drog honom i skägget..."
Historien började på samma sätt varje kväll. Den blev mer och mer fantastisk ju längre han berättade den, kanske för att han inte mindes allt längre. Deras mamma och pappa och livet de lekt gled undan. Det blev allt svårare att veta vad som var minnen och vad som var saga.
"Och mamma bjöd på godis till middag", sa hon sömnigt. Ögonen började blinka. Historien skulle inte bli så lång i kväll.
"Ja, mamma bjöd på godis till middag..."
"Vad för godis?"
"Glass och varm choklad..."
"Och pepparkakor..."
"Och pepparkakor..."
Det där med pepparkakshus hade hon hittat på. Att de bodde i ett stort hus mitt i skogen byggt av pepparkakor, och varje gång de var hungriga så kunde de äta en bit av väggen och ingen blev arg.
I själva verket hade de bott i en lägenhet ungefär som den här. Sovit på en madrass som den här. Men de hade varit lyckliga ändå, det hade de väl? Innan den där regniga dagen då de sänkte ner en kista med mamma i marken.
Han hade försökt tröstat sin syster och sagt att hon bara lekte, att det bara var en lek. Kurragömma. Mamma kommer snart. Men varför leker inte pappa? hade hon sagt. Pappa grät. Kanske var det regnet som gjorde att han kunde gråta. Så ingen skulle se.
Efteråt bjöd han på vodka och dunkade farbröderna i ryggen och sa att hon varit ett rekorderligt fruntimmer ändå. Och då grät han inte. Då log han mot dem med en mun som ville bita och riva och förstöra allt.
Än i dag kunde han syster fråga efter mamma. När skulle de leta upp henne? Än i dag kunde han inte förmå sig att säga hon var död, att hon var borta för alltid. Sanningen var för svår att säga rakt ut.
Nu sov hon, äntligen.
Hon såg så liten ut, som en bräcklig fågelunge. Hennes hår flöt ut som en svart världskarta över den gula madrassen. Det var bra, bra att hon såg så liten ut. Då kanske de lämnade henne ifred ett tag till. Om han jobbade och tog hand om gästerna och drog till sig uppmärksamheten så lät de henne vara ifred, ett tag till.
När mamma hade dött kom den andra kvinnan. Deras styvmor. Hon tog mammas plats men var inte snäll. Hon skällde på dem. Slog dem när ingen såg.
Hon skulle sälja dem, sa hon när ingen hörde.
"Jag ska sälja er till Haliken", hade hon sagt. "Han skulle ge ett bra pris för er. Särskilt din lilla syster. Han vet hur man rider in små hästar."
Då hade de trott att Haliken var hans namn. Och pratet om hästar hade väckt hans systers intresse. Hon ville leka med Haliken, hade hon sagt. Hon ville leka med hans hästar.
Då hade kvinnan skrattat. Men hon hade inte skratta den dagen då deras pappa blev sjuk. Då var hon hård i blicken och ännu hårdare i nyporna. Då hade hon slagit dem och dragit ner dem till en bil på gatan. Hon fick något av mannen med den stora mustaschen och han körde dem hit. Sedan dess hade de bott här.
Hur länge visste han inte. Om han tänkte efter hur länge de varit där i den fula lägenheten med de många rummen så måste han tänka på allt han lärt sig att göra där, allt han tvingades göra. Det ville han inte. Han ville sova nu och glömma lukterna och smakerna och smärtan och tårarna som brände bakom ögonen.
Inte gråta. Inte vara ledsen. Gästerna gillade inte det. Han skulle le. Han skulle skratta. Han skulle tycka om gästerna och deras behov. Det var ett ord han lärt sig där. Behov. Han bar ordet som en rustning. Hans behov. Deras behov. Inte gråta. Le.
Han kunde stå ut med mycket så länge de lät hans syster vara ifred, men de skulle de inte låta henne vara ifred hur länge som helst. Han visste det. Precis som han visste att han var tvungen att döda mannen med mustaschen, döda Haliken.
Han skulle döda honom med en nål i halsen. Han skulle sticka brödkniven i hans feta mage. Han skulle tända eld på hans säng med en tändare. Han skulle knuffa ut honom genom fönstret eller ner för trappan. Han skulle kväva honom med en kudde. Klippa av hans kuk med en sax.
Han hade hundra sätt som att döda Haliken på. Han hade tänkt på det så många gånger att han skulle kunna döda honom med bara tankekraft. I tanken hade han dödat honom hundra gånger om. Men han visste inte om han vågade göra det på riktigt.
Men han måste göra det. Snart. Snart skulle han ta hans syster. Snart skulle han ta hennes leende ifrån henne. Då skulle hennes ögon sluta sig för alltid. Han skulle inte längre kunna vagga henne till sömns på kvällen med sina ord. Han skulle sluta vara hennes storebror, hennes trygga storebror som beskyddar mot allt ont.
Därför måste han döda Haliken. Och det måste ske nu. I kväll. Nu. Han måste göra det nu. Resa sig upp och gå in i hans rum och sticka brödkniven i hans hals och låta honom blöda över hela madrassen och se honom skrika och slå med händerna i väggarna och försöka jaga honom och halka i sitt eget blod, sitt eget gurglande blod som sakta pumpas ut mellan hans fingrar som han håller om halsen…
Han hörde snarkningar från rummet bredvid. Där låg han. Hur vågar man göra det man inte vågar? Hur? Man vågar för man måste, för att rädda dem man älskar. För att allting måste få ett slut. På ett eller annat sätt.
Han flyttade sig sakta åt sidan. Han syster gnällde lite i sömnen. Hur djupt hon än sov kunde hon alltid känna om han reste sig upp. Hennes lilla arm kunde fara ut och dra honom tillbaka utan att hon vaknade. Därför flyttade han sig långsamt. Centimeter för centimeter.
Till slut kunde han resa sig upp och gå mot köket. Det var inte första natten. Han hade gått dit förut. Varje gång gick han lite längre. Till slut hade han vågat gå ända fram till kniven. Han visste hur träskaftet kändes i hans hand.
Den kändes alltid fuktig, även när den var torr. Som om den var fylld med blod och slem. Som de saker han tagit i sin mun. När gästernas behov skulle tillgodoses. Ytterligare ett ord han lärt sig på det konstiga språket som sjöngs fram av flinande gubbar.
Tillgodoses. Deras behov skulle tillgodoses.
Blod och slem som aldrig gick bort. Det hårda skaftet i hans hand. Långt ner i halsen. Han skulle trycka den långt ner i halsen. Blod och slem. Fukten som aldrig gick bort.
Han gick tillbaka. Nu stod han över henne, hans syster, som han älskade. Det enda han älskade. Hon såg så bräcklig ut. Ett stick med kniven och hon skulle aldrig upptäcka männens hårda värld. Hon skulle dö som ett barn. Det var ett sätt att göra det. Ett enklare sätt. Ett säkrare sätt. Ingen skulle märka något. Sedan var det för sent. Först henne. Sedan han själv.
Berätta om pepparkakshuset, brukade hon säga. Där är väggarna gjorda av pepparkaka. Fönsterkarmarna är av marsipan och golvet... Ja, golvet... Det är gjort av polkagris. Rött och vitt. I kranarna rinner choklad istället för vatten. Choklad istället för vatten... Choklad. Rinner. Blod och slem. Fukten som aldrig går bort. Madrassen hon ligger på är fuktig. Gul, brun och grönprickig. Små gröna prickar som kallas mögel. Svampar är det. Svampar finns i skogen. Stugan finns i skogen. Träden sjunger, fåglarna sjunger. Huset är av pepparkaka. Blodådern i halsen bultar fram liv. Ett svagt litet liv som han älskar. Ett stick. Ett stick, sedan är det över.
Ett knäppande ljud hörs. En ljuskägla faller över hans syster. Han hör grymtande ljud. Haliken är vaken. Han står i dörren och ser på dem. Nej, nu hörs ett porlande ljud. Haliken har vaknat och gått på toaletten. Det är dags. Det är nu han måste göra det.
Han går ut ur rummet. Går ut i korridoren, fram till toaletten. Halikens håriga rygg och trasiga kalsonger. Urinen som faller gul och varm ner i den smutsiga toalettstolen. Det tar en sekund. Sedan har han glidit förbi dörren och tillbaka in i mörkret.
Mörkret är lönnmördarens bästa vän. Han går in i mannens rum. Blod och slem. Väntar i mörkret. Kommer han nu? Han spolar inte för det fungerar inte. Har man bajsat måste man hämta vatten med en hink i köket. Han grymtar lite. Släcker ljuset. Kommer in.
Haliken går förbi honom. Bara en meter ifrån kniven. Han faller ihop över madrassen, drar ett rosslande andetag och kliar sig själv i skrevet. Sedan fiser han. Vänder sig om och börjar snarka med en gång. Han är som en fet gris som götts inför slakten. Och han är slaktaren.
Han hade läst en saga som barn, om en häxa som tagit två barn till fånga. De puttade in henne i elden. Eller var det en gryta. Hon dog i alla fall. Så enkelt var det i sagorna. Man puttar in den elaka häxan i elden, och så dog hon. Barnen tar hennes skatt och reser hem. Rika och lyckliga. Hemma väntar mamma och pappa. Eller var det bara pappa?
Själv har han bara en pappa. Vet hans pappa vart han är? Väntar han på honom? Det är allt han har i världen. En pappa och en syster. Och en kniv som får hans hand att bulta och värka. Ingen släkt. Inga vänner. Inget land. Runt omkring honom är det bara främlingar som talar främlingars språk, lika kallt som landet han lever i.
Haliken sover. Hans syster sover. Han är ensam i en värld som inte känner hans namn, lika obetydlig som en skugga i mörkret. Köttberget ligger på sidan. Bröstet höjs och sänks. Han går närmare. Håret på ryggen krullar sig och blänker av små svettdroppar. Bröstet höjs och sänks. Han går närmare. Kniven glimmar till i ljus som sipprar in genom fönstret.
Köttberget suger in luft och slem med ett skrapande ljud. Tystnar. En sekund, två sekunder, tre. Sedan släpper han ut varm luft och slem som bubblar i mungipan.
Han står nära nu. Känner lukten av varm luft, lukten av död och förruttnelse, som sopberget där hemma där de fattigaste levde i röken från eldar som aldrig slocknade. De kröp över berget likt loppor på en gris och skrapade och letade och samlade och brände och levde och dog där.
Tills polisen kom och skar igenom den bruna sörjan av folk som en kniv i ruttet fläsk. Det är ett av hans tidigaste minnen. Hur polisen kom och skar bort fattigdom och smuts. De hade bara kommit dir för att se på men polisen gjorde ingen skillnad. Ett snitt är allt som behövs. Bort med det sjuka och stinkande. Bort med det fula. Ett snitt. Polisen tog dem med. Det var början på den långa flykten. Den som måste sluta här.
Ett snitt är allt som behövs. Han hör sirenerna nu också. Ett snitt. Hur vågar man det man inte vågar? Dörren slår upp. Ljus blixtrar till. Ett snitt är allt som behövs. Någon tar hans hand. Någon talar på det främmande sjungande språket, men rösten är inte kall, den är lugn.
I dörren ser han en polis som håller hans syster. Hans syster han en filt omkring sig. Hon ser rädd ut och klamrar sig fast vid polisen. Polisen är en kvinna. Fler poliser. De tar hans kniv och lägger den i en påse. Även han får en filt runt axlarna och leds ut.
Fettberget är kvar i rummet. Det stinkande sopberget, grisen med det ruttnande köttet. Mannen som plågat dem så länge. Han ser honom inte längre. Ben springer, folk är i vägen. Han leds ner för trappan. En polisbil blinkar med blått ljus. En ambulans väntar.
Var är hans syster? Hon sitter i ambulansen. Dricker något ur en mugg. Var är hans pappa? Är det han som har hittat dem? Ska de åka hem nu? Är det som i sagan? Hur var det nu den slutade? De två små barnen dödar den elaka häxan. De tar hennes guld och åker hem till pappa. Den elaka styvmodern är död, och de ska leva lyckliga i alla sina dagar.
Vill du använda denna novell?
Alla noveller av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com