Bullbagarens äventyr
En gång för länge sedan bodde här en bullbagare som hade en ugn vid foten av Smedens berg. Han höll sig för sig själv där borta, ty annars skulle han aldrig få vara i fred och inget vettigt skulle bli gjort.
Doften av hans bullar var så ljuvlig att du glömde allt och släppte allt och inte gav dig förrän du ätit minst en och helst fem varma bullar med smör. Tro mig. Jag vet.
När bagaren red in i staden för att proviantera smör och grädde och kanel stod damerna i kö för att beundra honom. Till och med stadens katter följde efter honom, vart han än gick, ty han doftade så gott av socker och fett.
Han var mäkta populär, det var han. Och vi var väldigt stolta över att ha en sådan rekorderlig karl i vår by.
Bagarens rykte spred sig vida omkring med väder och vind över hav och land. Till slut nådde ryktet ända till vår kung som just den dagen hade en viktig gäst på besök. Det var kejsaren av Romland och hans vackra dotter Esmaralde.
Esmaralde var så vacker att solen steg upp varje morgon för att spegla sig i hennes skönhet. Isar smälte när hon log, och tidvattnet vände när hon gick ner på stranden. Jag har själv sett det. Kungens son, den unge prins Vilde, såg det också. Han behövde blott kasta en blick på Esmaralde så vart han hopplöst förälskad.
Men allt var inte frid och fröjd, och kungen var inte nöjd. Du förstår, kejsaren av Romland var en sån förfärlig skrytmåns. Allt var störst och bäst och vackrast hos honom. Hans rike var så stort att när solen gick ner på ena sidan så gick månen upp på den andra. Hans näsa var så bra att den kunde känna doften av en nyöppnad vinflaska en fjärdingsväg bort. Och hans dotter var förstås den vackraste kejsardotter som någonsin gått i ett par guldskor.
Vår kung hade inte mycket att sätta emot. Vi är ett fattigt folk från ett fattigt land. Djupa skogar, vilda björnar och djupa hav — det är vad vi kan skryta med. Inte mycket att komma med då man är kung och har en prins som är förälskad.
Då, mitt i allt elände, kände kungen en doft av bullar, de godaste bullarna som någonsin gräddats i en ugn. Aha! ropade han och hoppade ner från tronen. Har du i ditt vidsträckta rike en bagare som kan baka bullar likt dessa? sa han och bjöd på bagarns finaste bullar.
Neej, det måste kejsaren erkänna, att det hade han inte. Han ville genast träffa denne märklige bagare. Om han var lika söt och fet som bullarna han bakade skulle han genast ta honom med sig till sitt land och utnämna honom till överhovbagarmarsalk och överösa honom med så mycket guld och juveler att han aldrig behövde baka eller utföra ett hederligt arbete mer under resten av sitt liv.
Dessutom skulle prinsen få Esmaralde och halva kejsardömet. Men det är en annan historia.
Det viktiga är att kejsaren och kungen och prins Vilde och Esmaralde reste över djupa hav och genom stora skogar bara för att komma hit. Efter elva dagar och otaliga äventyr var de äntligen här. Och där stod bagaren i sitt gamla bageri. Fet och grann var han, så han nästan blänkte. Och vit som ett spöke, täckt i mjöl som han var.
Kejsaren var nöjd. Prinsen fick sin vackra Esmaralde och halva kejsardömet, och bröllopet varade i tre dagar och tre nätter — precis här, där vi står nu. Sedan reste kejsaren hem och tog bagaren med sig. Sedan blev inget mera sig likt. Inte nog med att vi saknade bagaren och hans goda bullar. Alla katter försvann också.
I det kejserliga palatset fick bagaren det finaste kök man kunde tänka sig, helt smitt i guld. Men bagaren saknade sin gamla koja och spruckna stenugn. Hans bullar brev brända och sura och hela slottet blev matförgiftat.
Det ryktas att kejsaren blev så arg att han sprack. Det gjorde inte prins Vilde något, förstås. Nu fick han ju hela kejsardömet för sig själv. Han blev så rik och mäktig att han inte märkte att bagaren åkte hem. Och Esmaralde följde med.
Hon kunde inte leva utan vare sig bagaren eller hans bullar, så hon bosatte sig i hans koja där borta vid Smedens berg, och där levde de lyckliga i alla sina dagar.
De var förfärligt rika, förstås, trots att de levde i en koja. De behövde inte baka bullar mer än på julafton eller när någon fyllde år. Tur att de fick så många barn, ty det gick knappt en vecka utan någon av dem fyllde år, och då var det fest i hela byn.
Ja, det var tider det! Annat är det nu.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com