Christer Barregren

Efter regnet vilar en tung doft av nyutslagen kärlek över mossen. Sällsynta tankar vecklar ut sina kronblad mot solen och vi känner oss för med lätta ord för att hitta varandra. Hur kan kärleken vara ny när alla ord symboler och tecken som leder oss fram följer redan upptrampade stigar? Om vi följer markerade leder till solblekta utsiktsplatser – hur ska vi då hitta nya arter? Kärlekens rötter måste leta sig under den solvarma ytan. Där i det kalla källvattnet från tusen istider finns orörda ord som ger kronbladen färg.

Jag vet inte när mitt hem blev ett museum en skärva av tid som blev kvar medan jag gick vidare besökarna hukar sig under tidens tryck när de kliver över tröskeln jag hör deras röster vandra genom livets olika rum broderade visdomsord på väggarna lever upp i korta ögonkast av igenkänning stumma fotografier blickar med allvar in i evigheten de äldre känner igen och rör vid hjälplösa verktyg med låga röster de unga krockar med tystnaden och klampar högt för att skrämma lugnet framför sig ibland vandrar jag med dem likt en guide som ingen längre lyssnar på deras blickar skrapar mot stolar som sedan länge vänt ryggen mot framtiden. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga Folk museum I don’t know when my home became a museum  a fragment of time left behind when I moved on the visitors crouch under the pressure of time when they step over the threshold I hear their voices walking through  the...

Jag reser dit människor låtsas att jag inte finns trots att mina kläder skriker och varje steg har ett pris att betala. Jag reser dit kullarna är platta och bäckarna flyter i järn. Där man hela tiden hör bruset av undergången som passerar förbi. Jag reser dit människor är – för värme söker värme och ekot av deras röster hamrar ut tomheten som bultar i mig. Jag rör mig i flock med andra som samlas på flodens botten och väntar med nedfilade ögon på att föras bort. Här finns så mycket närhet att undvika. Jag går med ena handen på pausknappen. Den andra på avtryckaren. Hoppas att någon ska ramla in i mig och slå sönder min vålnad.

När det regnar har korna ingenstans att ta vägen. De rör sig sakta i flock på jakt efter ett ouppklarat brott.

Jag gjorde orden till mina vänner för att fästa molnen i tvättlinan och fånga havets värme i fåglarnas flykt. Jag är den plats jag vilar på. Tiden smyger på tå omkring mig och kärleken är vind. När jag reser lämnar jag inga spår bara uttorkade ord som dammar när någon kör förbi.

Jag rullar tiden uppför berget med känsliga händer – gömmer mig i dess skugga bland gråsuggor och doften av fuktig mossa. Ibland sträcker jag mig upp för att ana solen över krönet med tidens tyngd vilande i mina armar. Minnen spricker upp och bärs bort av vinden. Jag kryper ner igen och sätter axeln emot innan den rullar över mig.

Nu är den förbannade sommaren äntligen här. Kärleken jag väntade på väntar nu på mig. Jag tömmer mitt förråd av besvikelse och gömmer mig i skuggan av stora tankar. Drömmarna krymper under tyngden av allt liv som tränger sig på. Jag lägger örat mot svala stenar som bultar av ett våldsamt lugn. Livet är genomskinligt som ett sista andetag.

Även när jag skriver dikter händer det att Arga Snickaren sticker fram bakom axeln och säger: ”Hur tänkte du när du gjorde det där?” Jag borde skriva en dikt till hans ära men han skulle säkert såga den vid fotknölarna.

I dag fick vi äntligen hälsa på Liga som köpt ett hus på landet. Första gången jag såg huset, och Liga yrade om att köpa det, så var det vinter. Skogen tjurade död och trumpen bakom huset. Åkern framför huset var hård och knölig. Vinden drev snön framför sig och skonade ingen. Då tyckte jag det verkade hemskt dystert att tänka sig att Liga skulle bo ensam där. Men Liga kan få en sten i öknen att kännas hemtrevlig. Och med sol på himlen och kvitter i busken, rabarberkaka på talltiken och kombucha i glaset, så kändes det genast mer beboligt. Maja blev kompis med katten (som följde med huset) och försökte gifta ihop en spindel med en nyckelpiga innan hon övertog hängmattan under björken. Solen strålande sövande varm och asparna prasslade hemliga löften om mer. Jag åkte hem till min lägenhet för en tupplur. Maja åkte på grillfest. Liga gjorde sig redo att ta emot fler gäster till sitt öppna hus. Katten gömde sig i en buske och dagen fortsatte som förut. P.S. De två tavlorna är en...