Orkidén på Kärna mosse

Efter regnet
vilar en tung doft
av nyutslagen kärlek
över mossen.

Sällsynta tankar vecklar ut
sina kronblad mot solen
och vi känner oss för
med lätta ord

för att hitta varandra.

Hur kan kärleken vara ny
när alla ord
symboler
och tecken
som leder oss fram
följer redan
upptrampade
stigar?

Om vi följer markerade leder
till solblekta utsiktsplatser
– hur ska vi då hitta
nya arter?

Kärlekens rötter måste leta sig
under den solvarma ytan.

Där i det kalla källvattnet
från tusen istider
finns orörda ord
som ger kronbladen
färg.

Hembygdsgård

Jag vet inte när mitt hem blev ett museum
en skärva av tid som blev kvar
medan jag gick vidare

besökarna hukar sig
under tidens tryck
när de kliver över
tröskeln

jag hör deras röster
vandra genom livets
olika rum

broderade visdomsord på väggarna
lever upp i korta ögonkast
av igenkänning

stumma fotografier blickar
med allvar in i evigheten

de äldre känner igen
och rör vid hjälplösa verktyg
med låga röster

de unga krockar med tystnaden
och klampar högt för att
skrämma lugnet
framför sig

ibland vandrar jag med dem
likt en guide som ingen längre
lyssnar på

deras blickar skrapar mot stolar
som sedan länge vänt ryggen
mot framtiden.

Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga

Folk museum

I don’t know when my home became a museum 
a fragment of time left behind
when I moved on

the visitors crouch
under the pressure of time
when they step over
the threshold

I hear their voices walking through 
the different rooms of lives

embroidered words of wisdom
come alive in short glances
of recognition

silent photographs gaze
seriously into eternity

the elderly recognize
and touch helpless tools
with low voices

the young clashes with the silence
and stomp to scare
the calm away

sometimes I walk with them
like a guide nobody no longer
listen to

their looks scrape against chairs
who long ago turned their 
backs to the future.

From the books of poetry In search of natural shadow

Slå sönder min vålnad

Jag reser dit människor
låtsas att jag inte finns
trots att mina kläder skriker
och varje steg har ett pris
att betala.

Jag reser dit kullarna är platta
och bäckarna flyter i järn.
Där man hela tiden hör
bruset av undergången
som passerar förbi.

Jag reser dit människor är

– för värme söker värme
och ekot av deras röster
hamrar ut tomheten
som bultar i mig.

Jag rör mig i flock med andra
som samlas på flodens botten
och väntar med nedfilade ögon
på att föras bort.

Här finns så mycket närhet
att undvika.

Jag går med ena handen på pausknappen.
Den andra på avtryckaren.

Hoppas att någon
ska ramla in i mig
och slå sönder
min vålnad.

När det regnar

När det regnar
har korna ingenstans
att ta vägen.

De rör sig sakta i flock på jakt
efter ett ouppklarat
brott.

Kärleken är vind

Jag gjorde orden till mina vänner
för att fästa molnen i tvättlinan
och fånga havets värme
i fåglarnas flykt.

Jag är den plats jag vilar på.
Tiden smyger på tå omkring mig
och kärleken är vind.

När jag reser lämnar jag inga spår
bara uttorkade ord som dammar
när någon kör förbi.

Sisyfosbördan

Jag rullar tiden uppför berget
med känsliga händer –
gömmer mig i dess skugga
bland gråsuggor och doften
av fuktig mossa.

Ibland sträcker jag mig upp
för att ana solen över krönet
med tidens tyngd vilande
i mina armar.

Minnen spricker upp
och bärs bort av vinden.

Jag kryper ner igen
och sätter axeln emot
innan den rullar
över mig.

Under solen

Nu är den förbannade sommaren
äntligen här. Kärleken jag väntade på
väntar nu på mig.

Jag tömmer mitt förråd av besvikelse
och gömmer mig i skuggan
av stora tankar.

Drömmarna krymper
under tyngden av allt liv
som tränger sig på.

Jag lägger örat mot svala stenar
som bultar av ett våldsamt lugn.
Livet är genomskinligt
som ett sista andetag.

Arga snickaren

Även när jag skriver dikter
händer det att Arga Snickaren
sticker fram bakom axeln
och säger:

”Hur tänkte du
när du gjorde det
där?”

Jag borde
skriva en dikt
till hans ära
men han skulle säkert
såga den
vid fotknölarna.

I dag fick vi äntligen hälsa på Liga som köpt ett hus på landet.

Första gången jag såg huset, och Liga yrade om att köpa det, så var det vinter. Skogen tjurade död och trumpen bakom huset. Åkern framför huset var hård och knölig. Vinden drev snön framför sig och skonade ingen.

Då tyckte jag det verkade hemskt dystert att tänka sig att Liga skulle bo ensam där. Men Liga kan få en sten i öknen att kännas hemtrevlig. Och med sol på himlen och kvitter i busken, rabarberkaka på talltiken och kombucha i glaset, så kändes det genast mer beboligt.

Maja blev kompis med katten (som följde med huset) och försökte gifta ihop en spindel med en nyckelpiga innan hon övertog hängmattan under björken. Solen strålande sövande varm och asparna prasslade hemliga löften om mer.

Jag åkte hem till min lägenhet för en tupplur. Maja åkte på grillfest. Liga gjorde sig redo att ta emot fler gäster till sitt öppna hus. Katten gömde sig i en buske och dagen fortsatte som förut.

P.S. De två tavlorna är en inflyttningspresent. Bilden (på Liga) är från Maja. Dikten är från mig.