Christer Barregren: maj 2013

4 maj 2013

Den bortskämda prinsessan

Då är det bestämt. Du får min dotter och halva kungariket! sade Kung Roland till Prins Halvor. Alla reste sig upp och skålade för de ungas lycka. Hurra!

Kung Roland suckade djupt och såg på sin dotter, prinsessan Anna av Roland. Hon lekte med sitt hår och tittade drömmande i fjärran, som vanligt.

Kung Roland älskade sin älskade dotter. Det fanns ingen vackrare prinsessa i hela hans kungarike. Hon fick allt hon pekade på, och nu hade hon pekat på Prins Halvor. Saken var avgjord!

Kung Roland harklade sig och sade: Men innan min dotter kan gifta sig måste hon bli myndig och lära sig allt en prinsessa måste kunna – som att dansa och sy och rida, svinga ett svärd och jaga en hjort, laga soppa på en spik, rymma från höga torn, tämja vilda drakar och svimma på beställning.

Sagt och gjort. Först skulle prinsessan lära sig att sy. Men hon stack sig så illa i fingret att det kom en droppe blod. Hon skrek och grät och ropade på kungen som genast kom springande med svärdet i högsta hugg.

Det var den dumma skräddaren som stack mig, sa prinsessan – och vips åkte skräddaren ner i den djupaste fängelsehålan. Där fick han leva på vatten och bröd och blev piskad varje dag klockan tolv. Trots att han var oskyldig.

Nästa dag skulle prinsessan lära sig att rida och det gick lika illa. Hon gav hästen ett rapp med piskan, och den satte av i trav! Prinsessan flög i en vig båge och landade på en hög med nyplockade rosenblad.

Oj, vad hon skrek och grät. Det var överhovryttarens fel! gnällde hon. Han hade piskat hästen så den satte av i sken. Kungen blev förstås arg och satte överhovryttaren på tvångsarbete i saltgruvan. Vatten och bröd var allt han fick äta – och pisk två gånger om dagen. Det hade ingen betydelse hur han grät och bedyrade sin oskuld.

Du ska inte tro att det slutar här. Å, nej! Varje dag skulle prinsessan lära sig något nytt. Och varje gång gick det lika illa.

Hon gick vilse i skogen eller tände eld på köket eller tappade svärdet i sjön eller snubblade på en ärta. Hon välte kungens största krigsskepp, må du tro! Det gick till botten med last och allt. Hon blev fångad av troll och bortrövad av drakar och fastnade på höga glasberg. Allt råkade hon ut för.

Och varje gång var det någon annan som fick skulden. Kungen trodde inte för ett ögonblick att hans lilla dotter kunde göra något fel. Och varje dag var det någon som kastades i fängelse. Vatten och bröd var allt de fick. Och pisk så fort de bad om det!

Och varje kväll satt prins Halvor på sin kammare och skrev brev till sin pappa. Prins Halvor skulle ju gifta sig med prinsessan och få halva kungariket, men han var inte alls glad. Prinsessan var den mest bortskämda prinsessan i hela riket. Ett liv med henne skulle inte bli lätt.

Prins Halvors pappa var Kung i grannlandet, och när han läste om alla fina herrar som satt på vatten och bröd i Kung Rolands land, då tänkte han att ett helt kungarike var bättre än ett halvt, så han ställde upp alla sina soldater på rad och gick in i Kung Rolands land. Bara så där.

Kung Roland blev förstås förskräckt och skrek:

ALLE MAN TILL HÄST!

Men alle man satt inspärrade på vatten och bröd, så kungen och hans prinsessa fick sätta sig till häst själva och rida ner till hamnen för att fly landet.

Tyvärr satt alla sjödugliga sjökaptener inspärrade, så kungen fick ro, och prinsessan styrde. Det dröjde inte länge förrän hon styrde dem på grund, och de fick simma i land på en öde ö mitt ute på havet.

Under tiden tog prins Halvor och hans pappa över hela riket och allt som fanns däri. Sedan gifte sig prinsen sig med en annan prinsessa och fick halva hennes kungarike också. Tänk, så kan det gå.

Alla de fina herrarna som suttit fångna på vatten och bröd släpptes fria och fick gräddtårta, ty det tyckte prinsen att de hade förtjänat.

Kung Roland och hans bortskämda prinsessan satt på sin öde ö och hade inget annan att äta än kall fisk. Och fisk var det värsta de visste.

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

Bullbagarens äventyr

En gång för länge sedan bodde här en bullbagare som hade en ugn vid foten av Smedens berg. Han höll sig för sig själv där borta, ty annars skulle han aldrig få vara i fred och inget vettigt skulle bli gjort.

Doften av hans bullar var så ljuvlig att du glömde allt och släppte allt och inte gav dig förrän du ätit minst en och helst fem varma bullar med smör. Tro mig. Jag vet.

När bagaren red in i staden för att proviantera smör och grädde och kanel stod damerna i kö för att beundra honom. Till och med stadens katter följde efter honom, vart han än gick, ty han doftade så gott av socker och fett.

Han var mäkta populär, det var han. Och vi var väldigt stolta över att ha en sådan rekorderlig karl i vår by.

Bagarens rykte spred sig vida omkring med väder och vind över hav och land. Till slut nådde ryktet ända till vår kung som just den dagen hade en viktig gäst på besök. Det var kejsaren av Romland och hans vackra dotter Esmaralde.

Esmaralde var så vacker att solen steg upp varje morgon för att spegla sig i hennes skönhet. Isar smälte när hon log, och tidvattnet vände när hon gick ner på stranden. Jag har själv sett det. Kungens son, den unge prins Vilde, såg det också. Han behövde blott kasta en blick på Esmaralde så vart han hopplöst förälskad.

Men allt var inte frid och fröjd, och kungen var inte nöjd. Du förstår, kejsaren av Romland var en sån förfärlig skrytmåns. Allt var störst och bäst och vackrast hos honom. Hans rike var så stort att när solen gick ner på ena sidan så gick månen upp på den andra. Hans näsa var så bra att den kunde känna doften av en nyöppnad vinflaska en fjärdingsväg bort. Och hans dotter var förstås den vackraste kejsardotter som någonsin gått i ett par guldskor.

Vår kung hade inte mycket att sätta emot. Vi är ett fattigt folk från ett fattigt land. Djupa skogar, vilda björnar och djupa hav — det är vad vi kan skryta med. Inte mycket att komma med då man är kung och har en prins som är förälskad.

Då, mitt i allt elände, kände kungen en doft av bullar, de godaste bullarna som någonsin gräddats i en ugn. Aha! ropade han och hoppade ner från tronen. Har du i ditt vidsträckta rike en bagare som kan baka bullar likt dessa? sa han och bjöd på bagarns finaste bullar.

Neej, det måste kejsaren erkänna, att det hade han inte. Han ville genast träffa denne märklige bagare. Om han var lika söt och fet som bullarna han bakade skulle han genast ta honom med sig till sitt land och utnämna honom till överhovbagarmarsalk och överösa honom med så mycket guld och juveler att han aldrig behövde baka eller utföra ett hederligt arbete mer under resten av sitt liv.

Dessutom skulle prinsen få Esmaralde och halva kejsardömet. Men det är en annan historia.

Det viktiga är att kejsaren och kungen och prins Vilde och Esmaralde reste över djupa hav och genom stora skogar bara för att komma hit. Efter elva dagar och otaliga äventyr var de äntligen här. Och där stod bagaren i sitt gamla bageri. Fet och grann var han, så han nästan blänkte. Och vit som ett spöke, täckt i mjöl som han var.

Kejsaren var nöjd. Prinsen fick sin vackra Esmaralde och halva kejsardömet, och bröllopet varade i tre dagar och tre nätter — precis här, där vi står nu. Sedan reste kejsaren hem och tog bagaren med sig. Sedan blev inget mera sig likt. Inte nog med att vi saknade bagaren och hans goda bullar. Alla katter försvann också.

I det kejserliga palatset fick bagaren det finaste kök man kunde tänka sig, helt smitt i guld. Men bagaren saknade sin gamla koja och spruckna stenugn. Hans bullar brev brända och sura och hela slottet blev matförgiftat.

Det ryktas att kejsaren blev så arg att han sprack. Det gjorde inte prins Vilde något, förstås. Nu fick han ju hela kejsardömet för sig själv. Han blev så rik och mäktig att han inte märkte att bagaren åkte hem. Och Esmaralde följde med.

Hon kunde inte leva utan vare sig bagaren eller hans bullar, så hon bosatte sig i hans koja där borta vid Smedens berg, och där levde de lyckliga i alla sina dagar.

De var förfärligt rika, förstås, trots att de levde i en koja. De behövde inte baka bullar mer än på julafton eller när någon fyllde år. Tur att de fick så många barn, ty det gick knappt en vecka utan någon av dem fyllde år, och då var det fest i hela byn.

Ja, det var tider det! Annat är det nu.

Vill du använda denna saga?