Elden
Han föds som en gnista, framslagen av stål mot stål. Han flyger genom luften och landar på en knippe näver som hans fader täljt till. Gnistan suger girigt i sig av den feta maten och slår upp som en präktig låga. Världen runt honom är mörk och kall och tunga snöflingor faller tätt. Var och en är blöt nog att släcka honom, men hans fader kupar sina händer till skydd och blåser liv i honom.
Ett tag är livet glatt och enkelt att leva. Mat finns i överflöd i form av kluven björk. Det ser hans fader till. Elden sprakar genom barken och frossar på dess ljusa kött. Han kastar sina gnistor upp mot de mörka granarna som bistert ser på den lilla källan av ljus. Träd tycker inte om eldar, ty dom vet att eldar kan växa sig starka och sluka dem allihop. Därför ruskar de långsamt sina snötyngda grenar för att släcka den. Men elden sträcker ut sina armar genom nattens mörker, som om han vill omfamna hela världen.
Livet är enkelt och glatt att leva, men det kan inte vara för evigt. Hans fader ser att elden är stark nog att bita i den sura veden, blöt av snö och is. Han lägger på de tunga klampar och elden krymper och gnäller, men torr björk och näver är lyx för en fattig man. Hans fader måste arbeta. Han ska hugga ved. Det gör han varje dag, hela dagen lång. Arbetet är hårt och lönen klen; för att orka behöver han varmt kaffe. Därför fyller han en kanna med snö som ska smälta över elden.
Elden knotar och vill inte koka något kaffe. Han försöker knuffa bort kannan, men hans krafter räcker inte till. Då eldar han upp sig i raseri och försöker smälta det svarta järnet. Men kannan är skapad av en mycket större eld. I smedjan glödgades den av elden, formades av släggan och härdades av vattnet. Sedan dess har den mött många brasor och vet att elden måste stånga sig trött innan den blir nyttig.
Elden slutar snart att kämpa och värmer lydigt faderns vatten. Nu kan vedhuggaren dricka sig varm medan dagen sakta kommer smygande mellan träden. I dag ska han jobba kort, ty det är helgdag och hemma väntar hustru och barn med gröt och mjölk. På kvällen ska barnen få presenter som han snidat i trä. Redan nu gläder han sig vid tanken på deras tindrande ögon.
Och medan han drömmer sig bort börjar elden bli hungrig. En eld måste hela tiden matas för att växa, annars tynar den bort. “Mera ved! Mera ved!” ropar den, men vedhuggaren hör inte. Och även om han gjort det, så skulle det inte gjort någon skillnad. Han hade inte råd att elda upp veden. Det är hans jobb att hugga upp och bära hem ved. Inte kan han bränna upp allt för sitt eget nöje.
Mera ved! Mera ved! ropar elden. Glöden i hans hjärta är ännu stark, men han känner krafterna sina och kylan krypa närmre. Varför har min fader övergivit mig? tänker han medan ljuskronan minskar och mörkret sänker sig. Bara en pinne till! ber han. Jag lovar att inte gnälla mer. Jag ska inte kasta gnistor efter träden eller klaga på att veden är sur. Låt mig bara flamma upp en gång till, snälla!
Men vedhuggaren sitter med oseende ögon och värmer sina händer medan elden falnar till glöd. Så reser han sig upp, tar sin yxa och tvekar… Ska han lägga på en vedklamp till? Glöden är fortfarande varm; han kan lätt få liv i elden igen, om han vill.
Men nej, hemma väntar hustrun och barn, och där sprakar en muntrare eld. Varm blir man av arbete, tänker han. Han tar en näve snö och slänger den på glöden som slocknar med ett lågt fräsande.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com