Sagan om Anastasia Silverhjärta

I

En gång för länge sedan, då Anastasia Silverhjärta var fyra år, följde hon med sin far på bal hos Kung Grå och Drottning Grå som bodde på Gråland, en stor ö någonstans mitt ute i havet.

Kung Grå och Drottning Grå hade ordnat den stora balen för att fira att de äntligen fått en son, Prins Grå. Han var också fyra år, precis som Anastasia. Och ganska förvirrad, ty allt detta med kungar och baler var helt nytt för honom.

Du förstår, kungen och drottningen hade länge saknat barn. Det var deras stora sorg. En dag kom en fe på besök. Hon spådde att land och rike skulle falla i fattigdom och nöd om de icke finge ett barn. Hon rådde dem att söka upp det fattigaste gossebarn de kunde hitta och göra honom till prins.

Kungen och drottningen började söka överallt och utlovade en stor belöning till den som kunde hitta den fattigaste gossen.

Alla rika adelsfamiljer ville förstås att deras barn skulle bli prinsar och ärva hela riket. Så de klädde sina barn i smutsiga paltor (som de stal från sina tjänare) och smetade in chokladsås på deras kinder (så de skulle se riktigt smutsiga ut). Sedan la de barnet i en korg utanför kungens port, knackade hårt tre gånger och sprang sin väg.

Men kungen och drottningen upptäckte alltid något som avslöjade barnen. Det kunde vara en sidenstrumpa med förgyllda spetsar på foten, en guldbroderad kudde med monogram i korgen eller en silversked med chokladsås i munnen.

Då fick barnen smisk för att de hade varit olydiga, godis som tröst och ett varmt bad i den kungliga badkammaren. Därefter skickades de hem till sina oroliga föräldrar.

Kungen och drottningen förblev länge barnlösa. De som var fattiga på riktigt visste inte att kungen hade utfäst en stor belöning för det fattigaste barnet i landet. De fattiga bodde alla ute på landet och kunde inte läsa de kungliga kungörelserna som spikades upp inne i stan.

Det kunde ha gått riktigt illa om inte kungen en dag hade gett sig ut på jakt med hela hovet. Mitt ute på landet blev kungen skitnödig och behövde gå på toaletten. Ja, på den tiden fanns ju inga toaletter. Det hette att man gick på avträdet. Det betyder att man sätter sig där det passar och gör det man behöver.

Kungen upptäckte sitt predikament (som det heter om man är kung) vid en bondgård och smet bakom svinstian där han hittade en dynghög som såg ut att behöva påfyllning.

Just som han satte sig på huk för att lämna sitt bidrag såg han ett litet gossebarn som låg och sov mitt bland grisarna. Ett eländigare barn hade kungen aldrig sett. Han visste genast att här hade han hittat sin prins!

Kungen tog barnet i famnen, sparkade upp dörren till köket (där bonden och hans fru åt korngröt) och frågade vem som var mor och far åt barnet.

Bonden och hans fru sa ingenting. De var helt förstummade. Där stod självaste kungen, mitt i deras kök, utan byxor. Vad gör man? Bjuder på korngröt? Berättar att barnet som kungen håller i sin famn är den yngsta sonen av sju? Eller håller man bara tyst och hoppas att han försvinner?

Bonden och hans fru höll tyst och hoppades att kungen skulle försvinna.

– Gott! dundrade kungen. Detta barn är alltså faderlöst. Då behåller jag prinsen för mig själv. Och belöningen också!

Och så försvann kungen. Och barnet tog han med sig.

Kungen var så exalterad att han glömde sitt egentliga uppdrag. Det ledde till en pinsam olycka längre fram på vägen, men det ska vi inte gräva ner oss i.

Alltså. Kungen och drottningen hade äntligen fått ett barn. De döpte honom till Prins Grå och anordnade en stor bal för att fira.

Kungar och drottningar och adelsmän från hela världen seglade till Gråland för att vara med på balen. Det var så Prinsessa Anastasia Silverhjärta kom dit med sina föräldrar, då hon var fyra år gammal.

Det var många gäster, och alla kom på en gång. Den kungliga kammarjungfrun tog emot gästernas ytterkläder och la dem i en stor hög på den kungliga sängen, så som man gör.

När Anastasia senare på kvällen lekte kurragömma med Prins Grå gömde hon sig i den stora klädhögen och somnade.

När balen var slut och gästerna skulle segla hem var det ingen som orkade leta upp sina egna kläder. Kungen gav dem nya kläder, och alla seglade hem, nöjda efter en bra dag. Kvar under klädhögen låg Anastasia och sov.

När hon blev upphittad följande dag trodde alla att hon var en av pigorna. Anastasia Silverhjärta sattes i arbete, och där förblev hon – som piga i den kungliga klädkammaren. Bortglömd. Kvarglömd. Dömd att vara pigan Anastasia.

II

Åren gick. Klädkammaren växte, ty Prins Grå älskade kläder. Han anställde de bästa skräddarna i hela världen, de bästa vävarna – de bästa allting!

Gråland blev ett centrum för mode och tillverkning.

Men hur fina kläder prinsen än hade kände han sig inte som en riktig prins. Han mindes inte mycket av sin barndom, men någonstans under de fina kläderna var och förblev han den sjunde sonen till en simpel svinaherde.

Detta bekymrade prinsen och gnagde på honom som en molande tandvärk. För att må bättre kallade han till sig sin bästa kråsumör och bad honom tillverka ett halskrås av guld och krinolin, bestrött med silverglitter.

Detta kom så småningom att bli högsta mode. Alla som var något (eller ville bli något) skaffade egna halskrås. De som inte hade råd med guld och krinolin fick nöja sig med vad de hade till hands: tagel och koppar, fårull och vargkiss.

Prinsen älskade parfym också och grundlade en parfymindustri som blomstrar än i dag. Folk kom från hela världen för att köpa prinsens parfym.

Men hur mycket parfym prinsen än stänkte på sig kunde han inte tvätta bort den svaga doften av svinstia som alltid omgav honom. Ibland funderade han rentav på att tvätta sig. Men det vore att gå för långt.

Klädkammaren hade växt under årens lopp och upptog nu flera rum, stora som hus. Det hände att folk gick vilse och inte dök upp på flera dagar.

Men Anastasia gick aldrig vilse. Hon kände till vartenda klädesplagg, varje ullstrumpa, varje silkesvante, varje kastad handske, varje axlad mantel.

Hon såg till att prinsen hade nyparfymerade kläder till le petit-déjeuner, le petit elvakaffetet, tolvfikat, eftermiddagsteet och le grand brakmiddag varje kväll.

Trots att Anastasia nu var sexton år (precis som prinsen) hade de inte lekt kurragömma en enda gång.

I det här slottet höll man hårt på reglerna. Och reglerna sa att vem som helst inte fick leka med vem som helst.

Kungen pratade bara med andra kungar. Och prinsen umgicks bara med andra prinsar. Det skulle aldrig falla honom in att prata med en simpel piga, även om han kände henne.

Och Anastasia, hon var strängt förbjuden att tala med någon som stod under henne i rang. Det var synd, ty det fanns många som visste att Pigan Anastasia egentligen var Prinsessa Anastasia Silverhjärta av Argentum.

III

Allt kom att förändras när Kung Grå kunggjorde att Prins Grå skulle gifta sig. Och inte med vem som helst, utan med den hemskt rika men fruktade Elakka Fruntimo Kannibale Desperado från Hånland.

Prinsen blev förskräckt då han hörde detta. Skulle han dela garderob med en prinsessa? Då skulle ju inte hans kläder få plats!

Nu fick man vidta drastiska åtgärder. Fängelsehålorna i slottets källare rensades ut. Alla tjuvar och banditer som hamnat där släpptes fria. Här skulle prinsen bygga en ny garderob för alla kläder som han skulle sy åt den nya prinsessan.

För att prinsen skulle veta prinsessans storlek lät han ett skepp avsegla för att hämta hennes favoritklänning. När det kom tillbaka (efter nio månader) letade man upp en piga som kunde stå modell för prinsen.

Alla pigor sprang och gömde sig utom Anastasia som hade dålig erfarenhet av kurragömma. Därför var det hon som åkte fast. Hon tog på sig klänningen som mest liknade en fälla och kastades in i den före detta fängelsehålan där Prins Grå väntade.

– Oh, mon dieu! sa prinsen som lagt sig till med att prata franska i tid och otid, ty det ansågs fint på den tiden. Sacre bleu! la han till för säkerhets skull. Klänningen är ett monster! Ta genast av den och släng den på elden där. Om du ska gifta dig med mig så måste du se vacker ut. Vad heter ni, flicka?

– Anastasia, sa Anastasia.

– Och i efternamn?

– Jag har inget. Jag är blott en piga. Vi har ej efternamn.

– Snack! sa prinsen. Ni är ingen piga, ni är en dam, det såg jag direkt! Vad heter ni? S'il vous plaît!

Anastasia hade nu befriat sig från klänningen och slängt den i brasan. Den fräste och kved i elden och slungade ut elaka eldkvastar som hotade att bränna ner hela slottet.

Nu stod hon naken inför Prins Grå, endast iklädd ett halsband med ett silverhjärta som hon burit så länge hon kunde minnas. Hon fingrade på halsbandet och sa:

– Silverhjärta. Anastasia Silverhjärta. Det är jag.

– A oui, som den förnäma släkten Silverhjärta från Argentum, sa prinsen igenkännande. Ja, du bär ju deras tecken, ett silverhjärta runt halsen.

– Dem har jag inte hört talas om, sa Anastasia.

– Oh non! De har inte varit här sedan det stora kalaset när jag var fyra år. Jag hörde att deras dotter försvann på resan. En histoire terrible. Nåväl. Nu ska jag ta dig till mitt hemliga lekrum.

Prins Grå drog upp en stor nyckel ur byxan och öppnade en kraftig järndörr.

– Välkommen till mitt lekrum! sa han.

Rummet var fullt av saxar och knivar, kedjor och rep. Anastasia kände sig fängslad av allt hon såg. Garderober fyllda med tyger. Speglar i golvet. Konstiga anordningar med burar av ståltråd som hissades upp med taljor i taket och vinschar i golvet.

– Det är här jag syr alla kvinnokläder, sa prinsen. Nu vill jag att du ska jobba för mig. Bara för mig. Du bor i cellen här bredvid och ställer upp när jag behöver dig. Alla kläder jag ber dig bära ska du bära utan klagan. Jag ska göra dig till en fin dam, värdig att gifta sig med en prins.

– Jag är er tjänare, sa Anastasia underdånigt.

IV

– Ma amour! Ni har en sån vacker figur, sa prinsen och snörade på en korsett med insydda valben. Han snörade åt så hårt att Anastasia blev smal som en vidja och vek som ett rö. Hon kunde knappt andas och var nära att svimma.

Det var vanligt att kvinnor svimmade av trånga kläder på den här tiden. Det var populärt bland männen. När kvinnorna svimmade kunde de rusa fram och fånga dem i sin famn och känna sig som hjältar.

– Mon amour! Ni har en så vacker hals. Jag skulle kunna beundra den i timmar! sa prinsen och dolde halsen med ett krås gjort av tagel. Halskrås var modernt på denna tid. Det gjorde att kvinnorna gick med högburet huvud och knappt kunde prata.

– Mon amour! Ni har så vackra fötter. Jag skulle kunna ligga på knä en hel dag och bara kyssa dem! sa prinsen och gav Anastasia ett par högklackade skor. Skorna var så små att varje steg gjorde ont och Anastasia vinglade fram som ett hjälplöst barn.

Högklackade skor var mycket populära på den här tiden, ty då kunde kvinnorna inte gå någonstans utan att en man följde med och stöttade dem.

– Mon amour! Ni doftar så gott, sa prinsen och dränkte Anastasia med parfym som fick henne att lukta vinäger och koriander.

Många använde parfym på den här tiden, både män och kvinnor, för att dölja sina naturliga lukter.

– Men om du tycker att jag är så perfekt, varför vill ni då förändra mig? försökte Anastasia säga. Men det höga halskråset gjorde att prinsen inte hörde någonting.

– Mon amour! Ni har en helt perfekt hy, sa prinsen och smetade in hennes ansikte med blypasta så hon liknade en vit porslinsdocka.

– Ma petite! Jag dyrkar ert hår, sa han. Sedan blekte han det med lut och dolde det under en stor peruk.

Som kronan på verket vevade han ner en stor kjol från taket. Den liknade en stålbur som prinsen band fast runt hennes midja. Nu kunde hon varken tala eller gå, springa eller joddla.

– Ma femme! Nu är ni perfekt, sa prinsen. En förebild för alla andra kvinnor. Jag älskar allt med er och tänker ta er till min hustru.

V

Prinsen skuttade genast iväg för att dela med sig av den glada nyheten. Han hade ju ingen aning om att den hemskt rika men fruktade Elakka Fruntimo Kannibale Desperado från Hånland redan hade äntrat en fullriggare och nu seglade över de sju världshaven för att gifta sig med honom.

Med på resan var hennes pappa, den kungliga kejsaren Chinos Valentino den Sammetsögde, som alla flickor ville ha. Nere under däck, ordentligt fastkedjad bakom lås och bom, var även hennes mor, den beryktade rövardrottningen Attalina Hunneros.

Själv stod hon längst fram i fören med blicken stadigt fäst i fjärran. Stormen ven och salta vågor piskade hennes ansikte. Alla matroser hade gömt sig under däck, men Elakka släppte inte horisonten med blicken. Hon hade siktet inställt på Prins Grå av Gråland, och inget skulle få henne att vika undan.

Under tiden sprang Prins Grå omkring på slottet och berättade för alla som orkade lyssna att han hade hittat den försvunna prinsessan Anastasia Silverhjärta. Och de skulle minsann gifta sig. Så det så! Han var lyckligt ovetande om krigstrummorna som mullrade ombord på Elakkas skepp.

Lycklig var även Pappa Silverhjärta som var på besök för första gången sedan den stora festen.

Nu fick Pappa Silverhjärta veta att hans försvunna dotter Anastasia Silverhjärta hade återfunnits efter… tja, många, långa år (exakt hur många hade han glömt).

Och inte nog med det! Hon skulle gifta sig med Prins Grå. Vad trevligt! Pappa Silverhjärta hade ont om silver sedan hans hustru lämnat honom och tagit halva kungariket med sig. Ett giftermål mellan hans bortglömda dotter och den rike Prins Grå var precis vad hans halva rike behövde.

Alla var glada utom den stackars Anastasia som ännu inte kommit ut ur garderoben.

Hon kunde knappt röra sig. Vartenda steg hon tog gjorde ont. Hon kunde inte andas, inte ropa på hjälp. Dessutom var hon förfärligt kissnödig.

Ingen vet vilka fasor hon upplevde. Men till slut lyckades hon ändå gå de hundra stegen som ledde till den kungliga tronsalen. Alla väntade på henne, och ingen anade att allt skulle förändras för alltid.

VI

Den återuppväckta Anastasia Silverhjärta skred fram mot den kungliga tronen. Där stod hennes far, Kung Silverhjärta av Argentum. Han bugade sig och sa:

– Allra högvördigaste dotter. Det gläder mitt gamla fadershjärta att åter skåda edert vackra ansikte. Man säger mig att ni länge har varit försvunnen, men när jag nu skådar denna smala midja, detta vita ansikte och denna högdragna blick, hyser jag inga tvivel på att ni är en Silverhjärta. Det skänker mig stor tillfredsställelse att ni gifter er för pengar, ty pengar är något som jag behöver.

Även Kung Grå bugade sig inför Anastasia. Han kände inte igen henne trots att hon hade hjälpt honom med kronan på morgonen och tofflorna på kvällen de senaste fjorton åren. Han harklade sig och tog till orda:

– Det är mig en stor glädje att min son vill gifta sig med den återfunna Anastasia Silverhjärta. En mer förnäm ätt än den Silverhjärtska står ej att finna, sanna mina ord. Ett trefaldigt leve för de unga tu. De leve!

– Hipp, hipp, hurra!

– Hipp, hipp, hurra!

– Hipp, hipp, BANG!

Dörren till tronsalen slogs upp, och in stegade den hemskt rika men fruktade Elakka Fruntimo Kannibale Desperado från Hånland. Hon var som en tjur som rusar mot ett rött skynke. Bakom henne mullrade krigstrummorna, och in trädde hundra riddare i rustning med dragna svärd.

– Var är min prins! röt hon. Var är mannen som ska gifta sig med mig och leva lycklig med mig så länge han lever?

Ja, vart fanns Prins Grå? Lekte han kurragömma igen?

Det tog en stund innan man hittade Prins Grå, för han hade sprungit och gömt sig bakom ett skynke. Ett par av Elakkas riddare hittade honom och släpade fram honom till hans rodnande brud. Prins Grå föll på knä och knäppte händerna i en bön.

Elakka trodde att Prins Grå gjorde sig redo för att fria. Hon slängde fram svärdshanden för att ta emot ringen. Prins Grå ryggade tillbaka som om han fruktade en örfil, mumlade något om domens dag och att det var dags att mata grisarna.

Då steg Pappa Silverhjärta fram och sade:

– Ursäkta mig, min... min...

Här kom Pappa Silverhjärta av sig. Etiketten föreskrev förstås att han skulle säga "min sköna dam", men ingenting av det han såg framför sig påminde om en skön dam. Åsynen av den hemskt rika men fruktade Elakka Fruntimo Kannibale Desperado från Hånland fick honom att tänka på sin ungdom, då han var en soldat och stod öga mot öga med en eldsprutande drake.

Den gången lade han benen på ryggen och sprang sin väg. Det ville han göra nu också, men den kungliga uppfostran tog över och han sade:

– Ursäkta mig, min sköna drake. Nu är det så att Prins Grå redan har friat till min dotter, Anastasia Silverhjärta. Till henne har han skänkt sitt hjärta och sin pengapung.

VII

Med ens blev det tyst. Man kunde höra en hårnål falla. Den kom från Anastasias peruk. Hon försökte böja sig ner och plocka upp den, men det gick inte, ty hennes gördel var för hårt snörad i midjan. Det var synd, för hon hade behövt något att försvara sig med.

Elakka hade inga sådana problem. Hon hade ingen gördel av valben utan en piska av oxhud virad tio varv runt midjan. Nu tog hon av sig piskan, och med en snärt slog hon av peruken från Anastasias huvud.

Anastasias långa hår flydde sina bojor och böljade ner över hennes axlar då hon lättad kastade huvudet bakåt. Men Elakka var inte klar. Ur sin långa ryttarstövel drog hon ett svärd som hon högg Anastasia med.

Elakka var van att jaga bergslejon och slakta oxar i sitt hemland, så hon visste vad hon gjorde. Det räckte med ett hugg för att krossa Anastasias gördel så att valben och ståltråd föll skramlande ner på golvet. Anastasia föll också till golvet med en lång suck av lättnad. Äntligen kunde hon andas.

Elakka slängde kniven och kastade sig morrande över Anastasias nacke. Hon bet tag i hennes blodröda halskrås, rev av det med ett gurglande ljud och spottade ut det på golvet. Nu, äntligen, kunde Anastasia tala fritt. Det första ord hon sa var:

– Tack!

Hon reste sig sakta upp och log mot den hemskt rika men fruktade Elakka Fruntimo Kannibale Desperado från Hånland.

– Tack, min vän! sa hon. Tack för att du befriade mig från mina bojor. Nu klarar jag resten själv.

Åter hörde man en knappnål falla. Klädesplagg efter klädesplagg föll till golvet. Snart hade Anastasia inget annat på sig än sina egna gamla kläder. Och nu såg alla vem hon var – pigan från klädkammaren!

– Nå, sa hon till Prins Grå. Här är jag nu. Pigan Anastasia Silverhjärta. Flickan som jobbat i din klädkammare sedan hon var fyra år. Vill du fortfarande gifta dig med mig?

Under ett ögonblick såg det ut som om prinsen skulle säga ja. Minnen från hans barndom bubblade upp som tårar i hans ögon. Han mindes leken med Anastasia då han först kom till slottet. Han mindes hur lätt och kul allting var då. Men han mindes också lukten av grisar från den tiden då han bodde i svinstian.

Han reste sig upp och sa:

– Mitt hjärta och min heder är bundet till Elakka. Det är min plikt att gifta mig med henne och vara henne trogen så länge jag kan.

Anastasia vände sig mot sin far, Pappa Silverhjärta, och sa:

– Far, här är jag! Din dotter. Det är så här jag ser ut. Det är sån här jag egentligen är. Älskar ni mig fortfarande? Vill ni fortfarande ta mig till ert fattiga hjärta och låta mig vara er dotter igen?

VIII

Pappa Silverhjärta tog fram sin monokel och betraktade sin dotter. Det han såg fyllde honom med fasa. Det långa, ostyriga håret. Den stolta hållningen. Den trotsiga blicken. För att inte tala om de starka armarna. Händerna märkta av hårt arbete. Och värst av allt – fötterna! Stadigt och bredbent stod Anastasia med de bara fötterna mot det kalla stengolvet. Varför blev alla hans barn modiga och starka kvinnor? Vad gjorde han för fel?

Under några minuter passerade hans liv i revy. Pappa Silverhjärta mindes en svunnen tid då han som fattig soldat stått öga mot öga med faran och bara hade ett val – slåss eller fly.

Han hade varit kär. I nio månader var han kär i den hemskt rika men fruktade Attalina Hunneros. Sedan hade han tagit brudgåvan och flytt.

Han lämnade den hemskt rika men fruktade Attalina Hunneros bakom sig och sprang. Han sprang över höga berg och djupa dalar, trotsade öknarnas mördande hetta och bergens förlamande kyla. Han kämpade mot hunger, mot törst och mot vilda djur. Flykten hem blev mer farlig, mer utmanande och mer förödande än något krig.

Det var endast tack vare sin trogne tjänare Jean de Man som Pappa Silverhjärta överlevde.

Jean de Man bar honom genom öknens hetta och drog honom genom bergens förlamande kyla. Jean de Man gav honom mat, gav honom dryck och räddade honom från vilda djur.

Jean de Man gjorde allt för sin älskade herre, ty Jean de Man älskade Pappa Silverhjärta.

Här ska kanske nämnas att Jean de Man egentligen var Jeanette Florette och var en kvinna.

Hon hade klätt ut sig till man för att beskydda sin Pappa Silverhjärta på hans äventyr i Hånland. Hon räddade livet på honom flera gånger under de nio månader som han belägrade landet.

Utan Jeanette Florette hade Pappa Silverhjärta aldrig kommit hem till Argentum. Väl framme gifte de sig, vilket orsakade en smärre skandal. Inte för att Jeanette Florette fortfarande var utklädd till man och kallade sig Jean de Man (av politiska skäl). Nej. Inte heller för att han/hon var gravid. Nej. Utan för att han/hon inte var adlig.

Fyra år senare seglade Pappa Silverhjärta till Gråland för att se prins Grå döpas. Det var då han glömde bort Anastasia Silverhjärta under klädhögen.

Som sagt. Allt detta passerade revy inför Pappa Silverhjärtas ögon. Han fick svindel och trodde att han skulle dö. Svindeln förvärrades av att någon bankade på stora porten.

Det var Attalina Hunneros som ville bli insläppt för att se sin dotter gifta sig. Tänk om Pappa Silverhjärta vetat det. Då kunde denna saga ha slutat lyckligt.

Istället sa han högdraget:

– Ni kan omöjligen vara min dotter. Ni äger inget av det aristokratiska yttre och inget av det kungliga inre som utmärker en Silverhjärta.

Sedan gick han ut – rakt i famnen på Attalina Hunneros. Och den här gången fanns det ingenstans att fly.

Efterord

Den här sagan är svagt bunden till romanen Femtio nyanser av honom (Fifty Shades of Grey) som är en klassiker av sin tid. Någon gång kanske jag skriver en del två. Annars kan du göra det. Denna saga är copyright CC BY 4.0 © Christer Barregren