Christer Barregren

Tänk vilken lyx att vanka omkring så här och pilla på sin ångest i ensamhet obeslutsam medan de fria valen sprider sig som känslor under verklighetens sårskorpa någon gång måste detta överflöd få ett slut detta att betrakta döden liksom från sidan medan man funderar på sin bästa raggningsreplik. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga The scab of reality Imagine the luxury of wandering around  like this and play with anxiety in solitude indecisive while free choice is spreading like feelings under the scab  of reality at some point this luxury  have come to  an end this habit of eyeing death  like with a side glance while considering the best pick-up line. From the books of poetry In search of natural shadow

Döden går inte att förstå för den finns inte. Den som dött har slutat finnas. Ändå ligger du där med din kropp som envist vägrar röra sig och attityden att det alltid är jag som ska ta första steget till försoning.

Jag skulle vara ensam om jag inte kände vinden buga sig i träden. Om bäckarna slutade tala skulle jag sakna min röst. Det råder ingen brist på människor. Vi är tillräckligt många för att vara osynliga för varandra. Fåglarna ignorerar mig på samma sätt. Ändå är vi en del av samma skog.

Ledsen, döden, men vi har växt ifrån varandra. Vi har haft fina stunder. Det är mycket med dig som jag gillar. Konsekvent. Lojal. Håller vad du lovar. Passar tider. Men jag vill ha mer av en relation. Det skulle aldrig ha fungerat. Det skulle tagit slut förr eller senare. Du kommer hitta nån som passar dig. Vi kan fortfarande vara vänner. Du. Vi ses. /Livet

Du är vad du producerar – koldioxid och skit.