Christer Barregren

Jag är fånge hos en häxa. En riktig häxa är hon, med två fula ungar som tar mina grejer och snackar skit om mig i skolan. Min pappa är kär i häxan. Det är därför vi bor här. Pappa har flyttat ifrån mamma och sagt att han ska bo här. Med häxan. Och hennes två missbildade ungar som hatar mig. Och jag, Annie Ask, ska också bo här, varannan vecka. "Det blir väl kul?" säger han. Men det är inte kul. "Nu har du två nya systrar", säger pappa. "Två bonussystrar och en extramamma. Som en helt ny familj. Det är väl bra." Men det är inte bra. Pappa ser mig knappt. Han bara fjäskar för häxan och är sur på mig för att jag inte ”bjuder till". Det är ett av hans favorituttryck. "Man måste bjuda till, Annie. Ge dem en chans." Jag ger dem en chans. Jag är ju här, eller hur? Jag spelar min roll. Jag står ut med dem. Knappt. När vi äter middag på kvällen kan häxan och pappa titta på varandra och säga något i stil med: ”Hur har det varit i skola...

Det var hundratre steg från trappan till cellen där hon satt, kvinnan som lärde mig att älska, kvinnan som lärde mig att dö. Hör du det, pojk? Hundratre steg. Skriv ner det! Man måste gå över femtio stenplattor för att komma dit. De var nötta av ålder och av alla som tvingats gå över dem. Varje gång jag gick till kvinnan som jag inte kunde rädda tänkte jag på hur de skulle räknas – som en eller två eller ännu fler, beroende på hur de spruckit. Frågan fick det att dunka i mitt huvud och krypa under huden. Jag var tvungen att vända, be tjänarna hälla upp skållhett vatten åt mig. Ja, du vet hur jag är. Jag skrubbade och skrubbade medan kvinnan jag dyrkade väntade på att jag skulle komma åter. Jag föraktade inte smutsen, tvärtom. Stanken, råttorna, lopporna, skriken från de arma själar som rådbråkades. Inget rörde mig längre. Jag hade vant mig vid allt. Nä, det var mina tankar jag försökte skrubba bort, och min skam. Precis som om det skulle gå. I fyrtio år har jag försökt. Estere...

"Berätta igen. Berätta om barnen som bodde i ett pepparkakshus och fick äta så mycket godis de ville." "Jag har ju berättat den historien så många gånger redan. Du kan den bättre än mig." "Nej, berätta igen. Jag kan inte sova annars." "Okej..." Han reste sig på armbågen och såg på sin lillasyster som låg på madrassen bredvid honom. Hans syster tittade på honom med stora ögon, trygga och förväntansfulla. De som annars såg de rädda och vaksamma ut, skrämda av de grova händerna och de hårda orden. Hans ord var mjuka och fick henne att slappna av. Han var hennes storebror och hennes enda trygghet nu när mamma var död och pappa borta. Han började berätta. "När vi var små bodde vi hemma hos mamma och pappa..." "Och mamma hade den stora gula klänningen på sig!" "Ja, det hade hon. Och det doftade gott från spisen och pappa rökte pipa." "Och jag var på hans knä!" "Det var du. Och han sjöng ...

"Britta, hallå?" Konstigt, hon brukar aldrig lämna dörren öppen så här. "Hallå!" Nä, huset är tomt. Sånt känner man ju på sig. Fast hon kan ju sova middag, förstås. "Britta, det är jag, Anna-Lena. Jag kommer in." Stövlarna är borta, men kappan är kvar. Hon går ju ingenstans utan kappa. Vad är det som hänt? "Jag har med mig tidningen. Och lite reklam... Du har visst inte gått till brevlådan på ett tag. Du mår väl bra, Britta?" Tänk, här sprang jag jämt som barn. Sommarens björkar susar utanför, då som nu. Knarrandet i golvet och doften av gräs. Tiden står verkligen stilla här. Förutom köksklockan som Britta drar upp varje morgon. Men nu är den tyst. Konstigt. "Britta?" Köket är nystädat. Det ligger en lapp på bordet, prydligt hopvikt som ett brev. Allt man ser är ett namn på ovansidan: Anna-Lena Som ett avskedsbrev. Som det Arne lämnade efter sig. Britta har pratat mycket om Arne på sista tiden, att i himlen fanns...