Hans Christer Barregren

Jag är fånge hos en häxa. En riktig häxa är hon, med två fula ungar som tar mina grejer och snackar skit om mig i skolan. Min pappa är kär i häxan. Det är därför vi bor här. Pappa har flyttat ifrån mamma och sagt att han ska bo här. Med häxan. Och hennes två missbildade ungar som hatar mig. Och jag, Annie Ask, ska också bo här, varannan vecka. "Det blir väl kul?" säger han. Men det är inte kul. "Nu har du två nya systrar", säger pappa. "Två bonussystrar och en extramamma. Som en helt ny familj. Det är väl bra." Men det är inte bra. Pappa ser mig knappt. Han bara fjäskar för häxan och är sur på mig för att jag inte ”bjuder till". Det är ett av hans favorituttryck. "Man måste bjuda till, Annie. Ge dem en chans." Jag ger dem en chans. Jag är ju här, eller hur? Jag spelar min roll. Jag står ut med dem. Knappt. När vi äter middag på kvällen kan häxan och pappa titta på varandra och säga något i stil med: ”Hur har det varit i skola...

"Berätta igen. Berätta om barnen som bodde i ett pepparkakshus och fick äta så mycket godis de ville." "Jag har ju berättat den historien så många gånger redan. Du kan den bättre än mig." "Nej, berätta igen. Jag kan inte sova annars." "Okej..." Han reste sig på armbågen och såg på sin lillasyster som låg på madrassen bredvid honom. Hans syster tittade på honom med stora ögon, trygga och förväntansfulla. De som annars såg de rädda och vaksamma ut, skrämda av de grova händerna och de hårda orden. Hans ord var mjuka och fick henne att slappna av. Han var hennes storebror och hennes enda trygghet nu när mamma var död och pappa borta. Han började berätta. "När vi var små bodde vi hemma hos mamma och pappa..." "Och mamma hade den stora gula klänningen på sig!" "Ja, det hade hon. Och det doftade gott från spisen och pappa rökte pipa." "Och jag var på hans knä!" "Det var du. Och han sjöng ...