Christer Barregren

En dag tyckte kungen att hans dotter skulle gifta sig. Han skickade bud till både när och fjärran och alla ställen där emellan. ”Min dotter ska gifta sig med den förnämaste friaren som går att uppringa. Till honom skänker jag inte bara min dotter utan också halva kungariket.” Kungen! Så stod det. Och snart kom prinsar ridande från när och fjärran för att visa hur förnäma de var. Kungen klappade händerna av förtjusning! Den ena var mer förnäm än den andre, som var bättre än den tredje som slog den fjärde med hästlängder. Det tog aldrig slut. Men förnämast av dem alla var ändå prins Mandel, prins Rönn och prins Blåbär. Prins Mandel är så förnäm att han bara går så han har solen i ansiktet. Det betyder att han alltid går mot öster på morgonen och mot väster på kvällen. Prins Rönnbär är så förnäm att han bara stiger upp när det var dags att gå och lägga sig. Och han talar bara med folk som rest ett år för att träffa honom. Blåbär då. Ja, han är så förnäm att han endast snyter sig ...

I En dag tyckte trollet att det kliade något förskräckligt på hans håriga rygg. Han ställde sig mot en grov björkstam och gnuggade ryggen. Det rev så härligt. Solen flimrade genom löven och fåglarna kvittrade glatt. Trollet kisade mot himlen – och såg något falla i hans famn. Det var en korg, och i korgen låg ett barn, det vackraste flickebarn man kan tänka sig. Trollet hade fångat en prinsessa! Jaha, så vart man far då! sa trollet och lunkade hem till grottan med flickebarnet. Från den dagen bodde prinsessan hos trollfar. Hon älskade att studsa på hans stora mage. Särskilt då han ätit ärtsoppa, för då var magen uppblåst som en stor ballong. Ibland lekte hon kurragömma i hans hår. Det var så stort och lurvigt att en häst kunde gå vilse i det. Ibland satt hon på hans fot då han gick på utflykt med sina sjumilastövlar, med vilka man går sju mil med ett steg. Trollfar älskade att bära sin lilla prinsessa på armen. Han berättade roliga historier för henne och sjöng visor om troll oc...