Christer Barregren

Det var en gång en björk som var skirare och ljusare än något annat träd. Hennes bark var lenare än bokens, hennes löv prasslade gladare än aspens, och hennes krona var yvigare än ekens. Jag är så vacker att alla borde se mig, tänkte björken, men hon överskuggades av några mörka granar som sakta skakade sina allvarliga huvuden. Jag ska klättra högre upp, tänkte björken och började klättra uppför bergsslutningen. Där uppe var det ljusare och gladare. Här syns jag bra, tänkte hon. Men där var fullt av småtallar som pratade och fnittrade om sådant som småtallar fnittrar och pratar om. Ingen lade märke till björken. Så hon klättrade ännu högre upp. Där var fullt av kutryggiga gummor och krumma gubbar, småbjörkar tyngda till marken av livet och den pinande vinden. De kunde inte räta på ryggen så att de såg mer än hennes stam. De sade att hon såg klen ut och borde äta mer, och så var det bra med det. Men nu var hon så högt uppe att hon kunde se toppen. Där fanns inte ett enda träd, en...

Det var en gång en klart lysande stjärna som satt i universums mitt. Hon var beundrad av alla, och alla ville vara henne nära, ty hon var så vacker. Stjärnor och planeter och diverse svarta hål kom vandrande från hela universum för att spegla sig i hennes glans. Alla samlades de omkring henne. Det var glitter och glamor. Det var mingel och skvaller. Röda nebulosor rullades ut, och solstormar blixtrade så att det syntes ljusmil omkring. Till och med universums härskare lade märke till den lysande samlingen, trots att han hade så mycket att göra att han sällan hann någonting. Men centrum av universum är inte oändligt, alla kan inte få plats. Därför släppte man ut ett par halvt upplysta månar som snurrade runt och bestämde vem som fick vara inne och vem som var ute. Och på så vis var alla som var inne glada. Men trots att centrum av universum lyste starkare än förut, så var den vackra stjärnan inte nöjd. En gång i tiden hade alla kommit för att se på henne. Nu var det ingen som brydde ...

Tänk, det är inte lätt att vara prinsessa. Alltid vara fager som en ros, glad som en lärka och mild som en ängel. Och ingen var sötare än prinsessan Mazarin. Men glad var hon inte. Hon var trött på att alltid le och niga och bli kysst på handen av sköna prinsar som låg på knä. Alla lovade de guld och gröna skogar, men det hade prinsessan redan. Hon längtade efter äventyr. En dag tog hon all mat som låg framlagd på silverfat, la det i en korg och gick till skogs. Solen sken och fåglarna sjöng. Och inga vargar syntes till. Snart kom hon fram till en glänta vid en romantisk sjö. Där slog hon sig ner och beundrade sin spegelbild i vattnet. Det mörka vattnet var lika djupt som hennes mörka ögon. Hon drog tankfullt med handen genom sitt svarta hår och drömde om en äkta prins. En prins ska vara stor och stark och kunna slåss mot vargar, sade hon till sig själv. En prins ska kunna allt och göra allt – för mig! Men han ska släppa allt och glömma allt – till och med sitt namn – om han bara s...

Kom och hjälp mig upp! skriker paddan som fastnat i träsket. Han sitter så tungt att han inte kan röra sig en tum, bara gapa hjälplöst. En apa kommer förbi och tycker synd om honom. Ska jag hjälpa dig upp? frågar han och sträcker ut en hjälpande hand. Nej, inte du! fnyser paddan. Du saknar det gröna, vackra, slemmiga skinn som utmärker en sann aristokrat! Och dina armar är långa och fulla med hår. Gå och lek i ett träd, du. Jag väntar tills någon annan kommer förbi. Apan rycker på axlarna och går sin väg. Paddan sitter där han sitter och kväker belåtet för sig själv. Efter en stund kommer en örn förbi. Ska jag hjälpa dig upp? ropar han. Paddan rynkar på näsan och himlar med ögonen och smackar med sin stora tunga. Nej, inte du! fnyser han. Du har vingar och klor och en stor näbb och liknar inget jag sett förut. Far och flyga du bara, så väntar jag på nästa person som kommer förbi. Örnen rycker på vingarna och flyger iväg. Han har viktigare saker att göra. Och paddan sitter där han...

I En gång för länge sedan, när jag var ute och gick med morfar, visade han mig en djup vik. Det var här, sa han, som Prins Nord sjönk i havet en mörk och stormig höst, då han föll i från sitt skepp. Prins Nord ville resa ut i världen för att finna en prinsessa. Istället sjönk han som en sten i det kalla vattnet, och hans unga liv skulle ta slut. Han trampade med benen, skräckslagen för det svarta mörker som sög honom neråt, neråt. Hans kropp sprängde och värkte efter luft, och till slut måste han ta ett stort andetag. Men istället för att få vatten i munnen kunde han andas. En doft av vår och värme fyllde hans näsa, och när han öppnade ögonen såg han ett grönt ljus under sig. Det kom närmare och närmare, allt eftersom han sjönk djupare ner. Och vattnet blev sakta varmare. Nu såg han en grön stad växa fram ur sjögräset nedanför. Han såg hus och vägar – och till och med ett slott! Då kom en sjöjungfru simmande mot honom. Hon fnissade och rodnade, och tog honom i handen. Prinsess...

Jag har vingar men kan inte flyga. Jag har ben men kan inte gå. Jag sveps med av strömmen, rullar, rullar runt, runt; skaver, glider mot andra som mig. Inget kan jag bestämma, bara följa med. Jag är kommen från havet och ska en gång vända åter. Det sägs att den som har ett hjärta av sten har inget hjärta alls; ändå har jag ett hjärta som slår, och inget slår så hårda slag. Såna som jag har inget värde, på sin höjd kan vi få fylla i en grop eller bli en sjömans sänke. Ändå skulle världen inte finnas utan oss. Ingen har någonsin vänt sig till en grå sten och sagt tack. Det är ett enformigt och långsamt liv vi lever. Ändå har jag sett havens djup, känt vulkanens hetta, beskådat många himlar och lekt i alla väder. Nu har jag legat stilla på denna strand i hundra år. Jag har varit skydd för många gråsuggor och strandloppor, utkikspunkt för måsar och skotfäste för gästande båtar. Grå-grön lava täcker min solsida och skänker ära åt mina år och dagliga liv. Havet talar med stranden, lockar...

Den gamla skogshuggaren var trött och kall och skulle tända en eld för att värma sitt kaffe. Han blåste en kraftig pust på glöden som flammade upp och värmde skönt medan han hängde kaffekitteln över elden. Medan skogshuggaren satte sig till rätta fladdrade pusten som tänt elden vidare ut i världen – en vind var född. Det skulle bli en god vind, en som gjorde människor glada. Vinden visste detta, ty han hade inte bara tänt en eld, utan också en gnista i mannens öga. Så här är det. Det finns goda vindar, och det finns onda vindar i denna värld. Det finns vindar som bringar människor svalka, medan andra kastar snö i deras ansikten. Det finns vindar som sår frön, medan andra fäller träd i skogen. Vissa vindar fyller vita segel – andra river dem itu. Den här vinden kände glädje i att hjälpa människor. När han kom söderut blåste han kornet torrt på böndernas åkrar och satte fart på kvarnvingarna. Sedan reste han med ångbåt och blåste på elden för att hålla ångan uppe (fast nog l...