Hans Christer Barregren

När man går tillräckligt högt upp på berget ser man bakåt i tiden det är förstås en illusion eftersom tiden upphör att existera här men träden på slätten äldre än tystnaden fortsätter att marschera orörligt mot sitt mål där nere och när du återvänder märker du inte allt är förändrat.  

Jag och en god vän drog igång ett projekt som handlar om att bestiga sju toppar i Stockholm.  Högdalstoppen Väsjöbacken Flottsbro Hammarbybacken Botkyrkabacken Hagakullen Ekebyhovsbacken/Saltisbacken Den uppmärksamma uppmärksammar kanske att det är åtta toppar på listan. Det beror på att projektet ännu är i sin linda. Att  Renata Klumska redan skapat ett projekt  som heter Stockholm Seven Summit upptäckte vi i efterhand och ignorerar vi flagrant ignorant. Det jag vill skryta om med detta inlägg är loggan som jag la 30 minuter på (i ett försök att försöka skjuta upp ett besök till gymet) och som blev rätt kul. Typsnittet är Leauge Spartan. Jag gillar sättet som S:en liknar en slingrande serpentinväg uppför ett berg.  Jag funderade på om det fanns en bokstav som liknade ett beg som jag kunde hänga en klätrrande gubbe på. Det slutade med att jag modifierade siffran 7. Dels är det en sjua. Dels blir den en pil som pekar framåt-uppåt. Dels så skapar det negativa utry...

Säg något som förändrar allt det är allt jag önskar av dig gör något som överraskar oss annars går jag och du kommer alltid veta varför.  

Det händer varje natt när människor förlorar sitt medvetande att den underjordiska hamnen stiger upp till ytan och tar över allt som var levande skepp lägger till andra flyter iväg under havet sover husen skyddade av människors drömmar jag ser det när jag sitter på berget för vi tillhör inte världen och endast den som är utanför kan se allt.  

Öarna sticker upp ur havet och tittar på oss när vi ror förbi de blyga ligger med ögon i gränslandet mellan det kända och det okända några hukar sig för vinden och längtar tillbaka till glömskan att flyta med havets rytm andra vänder ryggen mot horisonten och öppnar sin famn mot alla som söker deras inre lugn endast våghalsiga dagar ror vi runt dem och litar på vår egen kraft längre ut blir öarna tysta de har sett för mycket hos dem finns ingen hjälp att få havet motar oss tillbaka det vill oss väl egentligen men kan inte hålla tillbaka sin egen kraft och vi ger efter faller tillbaka hittar sprickorna som leder oss in vi ror i skydd av öar igen gamla vänner som ser annorlunda ut från det här hållet eller är det vi som inte är de samma vi överlever allt utom vägen tillbaka.  

Bryggan håller fast ön förankrar den i havet hindrar oss från att driva iväg även båtarna går att koppla där annars skulle de rymma de buffar vänskapligt på oss när vi klättrar ner i dem och kopplar loss dem och släpper lös deras inbyggda äventyr vi ville inte bada nära bryggan läskigt att simma under den gränslandet mellan land och hav har alltid skrämt mig jag ser pålar av trä lämna luft och sol och försvinna ner i mörker jag visste redan som barn om jag föll i och måste hålla fast med båda armarna runt en svartnande påle hal av sjögräs och tång och sväva mellan ljus och mörker för att överleva skulle jag hellre simma åt andra hållet ut mot havs och dö med solen i ögonen.  

Jag har inte tid att älska dig nu har inte tid att älska mig.  

Balansera aldrig på en knivsegg du kan falla grensle.  

Vi säger att vi älskar varandra vi delar tankar och känslor så gott det går sedan tröttnar vi på det blir lika trötta på varandra som på oss själva flyktvägen in i den andra försvinner vart ska vi då ta vägen jag ser min hopplöshet i dina ögon och ber dig blunda vi sa att vi älskade varandra aldrig att vi älskade oss själva nu bygger vi våra liv på olika håll hittar andra att hålla fast vid medan vi faller.