Hans Christer Barregren

Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen har livet på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt. Ingen av de kvarglömda trollbarna ville trollmjölka grannens ko, kasta glåpord mot kyrkklockan eller busa med lyktgubben i gränslandet. Hela dagarna låg de på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag. Vilket elände, sa trollmor. Ingen ordning och reda så långt som mitt skelande öga kan se. Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring benen på henne att hon inte visste vilka tår hon skulle trampa på. Hon kunde varken få det hackat eller malet, stött eller blött. Varje gång hon ville bita i gräset eller göra en rova, så bet hon i det sura äpplet eller satte sin sista potatis. Bönderna blev feta, kyrkan rik, och de väderbitna fiskarna runkade torsk i sump och sälta. Så här kunde det inte fortgå. Stopp Längre än så här får du inte läsa nu. Denna saga ska publiceras i den planerade boken Återbrukade klassik...

I En gång för länge sedan, då Anastasia Silverhjärta var fyra år, följde hon med sin far på bal hos Kung Grå och Drottning Grå som bodde på Gråland, en stor ö någonstans mitt ute i havet. Kung Grå och Drottning Grå hade ordnat den stora balen för att fira att de äntligen fått en son, Prins Grå. Han var också fyra år, precis som Anastasia. Och ganska förvirrad, ty allt detta med kungar och baler var helt nytt för honom. Du förstår, kungen och drottningen hade länge saknat barn. Det var deras stora sorg. En dag kom en fe på besök. Hon spådde att land och rike skulle falla i fattigdom och nöd om de icke finge ett barn. Hon rådde dem att söka upp det fattigaste gossebarn de kunde hitta och göra honom till prins. Kungen och drottningen började söka överallt och utlovade en stor belöning till den som kunde hitta den fattigaste gossen. Alla rika adelsfamiljer ville förstås att deras barn skulle bli prinsar och ärva hela riket. Så de klädde sina barn i smutsiga paltor (som de stal fr...

Vad är det för mening att leva om man inte kan vara konst skapad av människohand igenkännbar men ändå unik varje gång man möter sig själv förändras perspektivet man ser saker man inte upptäckt förut tolkar det man möter utifrån sin egen livsresa börjar om.  

När man går tillräckligt högt upp på berget ser man bakåt i tiden det är förstås en illusion eftersom tiden upphör att existera här men träden på slätten äldre än tystnaden fortsätter att marschera orörligt mot sitt mål där nere och när du återvänder märker du inte allt är förändrat.  

Säg något som förändrar allt det är allt jag önskar av dig gör något som överraskar oss annars går jag och du kommer alltid veta varför.  

Det händer varje natt när människor förlorar sitt medvetande att den underjordiska hamnen stiger upp till ytan och tar över allt som var levande skepp lägger till andra flyter iväg under havet sover husen skyddade av människors drömmar jag ser det när jag sitter på berget för vi tillhör inte världen och endast den som är utanför kan se allt.  

Öarna sticker upp ur havet och tittar på oss när vi ror förbi de blyga ligger med ögon i gränslandet mellan det kända och det okända några hukar sig för vinden och längtar tillbaka till glömskan att flyta med havets rytm andra vänder ryggen mot horisonten och öppnar sin famn mot alla som söker deras inre lugn endast våghalsiga dagar ror vi runt dem och litar på vår egen kraft längre ut blir öarna tysta de har sett för mycket hos dem finns ingen hjälp att få havet motar oss tillbaka det vill oss väl egentligen men kan inte hålla tillbaka sin egen kraft och vi ger efter faller tillbaka hittar sprickorna som leder oss in vi ror i skydd av öar igen gamla vänner som ser annorlunda ut från det här hållet eller är det vi som inte är de samma vi överlever allt utom vägen tillbaka.